On Mercury - Red Hot Chili Peppers

Eftersom magontet bara ökade (och jag är livrädd för att det ska vara blindtarmen - har enorm sjukhusskräck) bestämde jag mig för att göra det jag länge tänkt göra: se The Beatles film "Yellow Submarin" och faktiskt TITTA på den. Annars är det inte ovanligt att jag öppnar upp den i ett litet fönser och har den med mig i bakgrunden, bara för mysfaktorn. Det var riktigt komiskt, för jag hade missat sjukt mycket grejer i den. Någonstans på mitten kom jag på att jag inte hade sett slutet - alls. Bara någon minut. Så någon del i mitten-slutet var helt oupptäckt när jag väl kom dit. Myspys. Fast jag misstänker att jag slumrade lite den här gången också. Det blir så när man ligger under täcket, i världens bästa säng och kramar Ebba.

Och jag har snott lite mer pepparkaksdeg (fortfarande lika god) och har nostalgilyssning på Red Hot Chili Peppers. Konserten är ju om bara tolv dagar! Kom på mig själv med att vara jättenervös. VARFÖR?! Det är typiskt mig att bli nervös för precis ALLT. Jag ser ju fram emot det som till inget annat men kan fortfarande inte tro att det är sant. Verkligheten kommer inte till mig förrän saker händer. Det har varit så många gånger, att jag inte reagerar förrns det verkligen SMÄLLER. Hursomhelst. Kom på att On Mercury är lika skön nu som när jag hörde den sist. Hela By The Way är bara coolt. När lyssnade jag igenom den sist? Med Adde på sportlovet? Det känns som en livstid sen.

I've got myself
In a masochistic hold
Why don't you let go
Shake it off
Just to redirect my flow
Come on let's go

Sit up straight
I'm on a double date
I've got to find my way
Into the light heavy middle weight
We don't stop rock around the clock
Motor mouthing off
In front of every other road block

Come again and tell me
What you're going through
Like a girl who only knew
Her child was due

Memories af everything
Of lemon trees on mercury
Come to me with remedies
From five or six of seven seas
You always took me with a smile
When I was down
Memories of everything
That blew through

While My Guitar Gently Weeps - The Beatles

Positiva Prylar: Hipp! Hipp! ska sända fyra julspecialare med start fredag (SVT1 21.00). Arriving Somewhere But Not Here med Porcupine Tree blir bara bättre och bättre och jag älskar den mer och mer.

Det var länge sen jag hade såhär ont i magen. Det började igår, med att jag skruvade lite olustigt på mig och kände att det högg i sidan och innanför revbenen. Jag hade ändå svårt att avgöra om det var fysiska eller psykiska orsaker, men nu är jag helt säker. Det gick inte alls att sova inatt, det gjorde för ONT. Jag försökte fästa fokus på Jocke Berg, men han var någonstans för långt borta. Det enda som kändes var hur jag låg och hur smärtan ändrades när jag rörde mig. Lilla Ebba, hon blev helt mosad och sönderkramad. Så när jag vaknade i morse var det inget alternativ att gå till skolan eftersom jag inte ens kunde gå rakt. Ja, så bra gick det med den "jag ska gå på ALLA lektioner den här veckan"-planen. Fan. Men nu är det i alla fall inte mitt fel alls, eller min störda hjärna. Bara min smått bråkiga kropp. Mage.

Jag ska göra en julkalender av pepparkakor. Det står en bunk med supergod (ja, jag har smakat) hemmagjord deg i kylen och stelnar till lite just nu och imorn blir det baka av! Det ska bli 24 mellanstora hjärtan som får varsitt tal nedkladdat på sig med sån där glasyr (äggvita + florsocker är det va?). Jag ska försöka jaga rätt på ett rödglansigt band att hänga upp de i någonstans där det finns plats. Hrm... Och sen vill jag göra två jättestora hjärtan som ska hänga i fönstret. Inte i mitt, det är för litet, jag ockuperer det i rummet på övervåningen istället. Funderar på vad jag ska skriva på dem. "God Jul" känns jävligt stelt.

I look at you all se the love there that's sleeping
While my guitar gently weeps
I look at the floor and I see it needs sweeping
Still my guitar gently weeps

I don't know why nobody told you
How to unfold your love
I don't know how someone controlled you
They bought and sold you

I look at the world and I notice it's turning
While my guitar gently weeps
With every mistake we must surely be learning
Still my guitar gently weeps

I don't know how you were diverted
You were perverted too
I don't know how you were inverted
No one alerted you


I look at you all see the love there that's sleeping
While my guitar gently weeps
Look at you all...
Still my guitar gently weeps

Blackest Eyes - Porcupine Tree

När man står vid Nacka Trafikplats och kollar ut på floden är det vackert. Alla baklyktor, rött som skriker ut i gråmörker, blir en forsande flod. Hur en buss kämpar sig ut i fållan och slits med av vattenmassorna, försöker jobba sig in i mitten.

Jag drömmer bara mardrömmar nuförtiden, fast egentligen är de inte mardrömmar. Jag vaknar inte av dem och de är inte obehagliga efteråt. Det är bara smått irriterande att bli jagad varje natt. Att bli jagad och springa för livet. Alltid någonstans vet jag att det är en dröm, men man vet ju aldrig vad drömmar kan hitta på med en. Det enda bra var den gången jag gömde mig bakom ett hörn för några snubbar som tänkte skjuta mig och sträckte fram min egna pickadoll runt hörnet och pangade några gånger och tänkte att "äh, nu dör de". And guess what, they died. Det är ändå aldrig kul att bli jagad varje natt. Om det än är så att man råkar få sällskap av någon snygg brud, nej, jagad är jagad. Av japaner, torterare, i en helikopter, i snön (utan kläder då, för bättre kamouflage)... Överallt, jämt, av alla. Undrar vad temat blir inatt. Kanske får jag bara sova lugnt, som jag vill.

Och nu vill jag äta hemmagjord glass. Dricka jättegott te med honung i. Läsa i min jättebraiga bok. Och krama på Ebba. Hejs

I got wiring loose inside my head
I got books that I never ever read
I got secrets in my garden shed
I got a scar where all my urges bled
I got people underneath my bed
I got a place where all my dreams are dead
Swim with me into your blackest eyes

Open Car - Porcupine Tree

Positiva Prylar: Jag har fått batterier till en av ljusslingorna (den gröna) jag köpte på IKEA. Den hänger från bokhyllan nu och tjänar väl sitt syfte att vara gullig. Och jag har världens sötaste mamma.

Det är helt sanslöst vilken träningsvärk jag har. För det måste vara antingen det, eller att någon bytte ut alla mina muskler mot, typ, bambu inatt. Det har bara blivit värre och värre under dagen, och med tanke på hur mycket jag dansade igår så lutar nog min slutliga hypotes mot träningsvärk. Hela överkroppen är helt oanvändbar. Vrider jag på huvet, höjer axlarna, sträcker mig eller... Då gör det fantastiskt ont. Jag brukar ju säga att det är skönt med träningsvärk, men det här gör bara ont. Jag kan inte lufta huvudet från kudden. Det GÅR bara inte.

Det vore ascoolt att kunna grekiska. Bara sådär, och sitta på en taverna och doppa bröd i tsatsiki och småprata med en tjock, grekisk farmor. Det märks hur mitt liv tenderar att kretsa runt mat. Andelen matinspirerade metaforer växer. Så fort jag får pengar ska jag gå och köpa nougat, mandelmassa och blockchoklad. Av det ska jag göra ett slags julgodis (dvs säsongsmattillbehör och alltså inte ALLS godis och helt tillåtet för mig och Albin att äta) med nougaten som en boll i mitten. Sen täcker man det med mandelmassan och doppar sen det i smält choklad. Oh yeah. DET vill jag ha nu. När de görs i det officiella julbaket hamnar de direkt bakom lås och bom - tragedi! Gör jag några egna har jag ju mitt egna lilla stash sen när det är kallt innan lovet börjar...

Nu har jag något nytt, konstigt ont i magen. Jag kan inte riktigt avgöra om det är "jag-har-inte-ätit-på-länge-ont-i-magen" eller ett annat "jag-mår-så-jävla-dåligt-att-det-gör-ont-lite-varstans-i-kroppen-ont-i-magen". Det är lite confusing, men jag har vant mig. Orkar inte bry mig om det längre. Det är i och för sig mycket jag inte orkar, av ren utmattning, bry mig om. Att tända mina ljus eller ta bort alla mina filer från den gamla datorn till exempel. Sen finns det saker jag alltid bryr mig om. Jag vill i och för sig inte beteckna det som saker, utan mer som "människor" eller "personer". Eller jo, musiken bryr jag mig alltid om och det är väl mer en sak än en person. Beroende på hur filosofisk man är. I mitt nästa liv tänker jag vara überfilosofisk, lesbisk, gå matte/data och åka motorcykel överallt.

Something broke inside my stomach
I let the pieces lie just where they fell
(Being with you is hell)

Precious - Depeche Mode

Positiva Prylar: Att min mentor säger "Men du är väl jungfru va?" minst tre gånger under vårt samtal. Att dansa, dansa, dansa som är det bästa i hela världen. Att Albin är en av världens bästa vänner.

Det är spännande när man inte vet varför man springer ut barfota, mitt i natten. Fast inte i natten egentligen, utan bara mitt i kvällen. Jag gick ut, till att börja med. Jag kan inte alls längre komma ihåg syftet med det, men jag pratade med mig själv. Som när Eric Forman säger att "I would be pretty crazy if I'd be talking to myself, wouldn't I? Yes, yes I would." Jag pratade frenetiskt med mig själv och jag minns inte alls vad. Om det var något alls. Det hade varit varmt att dansa och jag gillar barefoot så jag hade lämnat strumporna ihoprullade i min ena myssko och kavlat upp jeansen. Och vitt linne. Det var inte kallt, men det gjorde ont när sulorna domnade och jag gick på dem. Och det regnade. Och det rann i nacken och rullade fint. Och jag ville springa och jag sprang fast jag inte alls kan. Och jag kröp ihop och blundade och kände att det regnade. Och jag kravlade på marken och ville aldrig mer se. Och det var blött och dränkt asfalt är det vackraste i hela världen. Och jag kravlade fram till Jeppe som ledde mig tillbaka och in.

Att dansa är det överlägset bästa som finns. Den känslan går inte att uppmäta med något annat. Det är konstigt att ingen annan vill dansa, att jag får dansa själv. Det är konstigt hur människor är. Och jag orkar inte bry mig om ifall det är mig de inte vill dansa med. Ha, klart det är så men, ja, so? Det spelar ingen roll för mig, bara jag får dansa. Bara jag får dansa. Och höra Saviour och Epicentre med bra ljud. Med mycket ljud. Då vet jag inte vart jag ska ta vägen. Då sitter någon apa bakom mig och plockar bort toss-molekyler från min rygg.

Jag ska baka pepparkakor eller lussekatter idag, det är bestämt i mitt huvud. Nu gäller bara att få med någon i övriga familjen på projektet. Jag vill! Och det finns glögg någonstans som jag ska slurpa i mig lite av, för glögg är bäst. Åh. Det är 27 dagar kvar till julafton och 15 (!) dagar till Red Hot Chili Peppers i Globen. Oj, det är ju bara en dag mer än två veckor. Oj oj oj... Nu blev jag glad.

Precious and fragile things
Need special handling
My God what have we done to you?

We always try to share
The tenderest of care
Now look what we have put you through

Things get damaged
Things get broken
I thought we'd manage
But words left unspoken
Left us so brittle
There was so little left to give

Angels with silver wings
Shouldn't know suffering
I wish I could take the pain for you

If God has a master plan
That only He understands
I hope it's your eyes He's seeing through

Come Together - The Beatles

Positiva Prylar: Mamma har köpt muffins från muffinsfabriken. Jag gick på ALLA lektioner idag och känner mig nästan sjukligt stolt över mig själv!

Jag är upprörd, jag är förbannad och jag vet inte riktigt vart jag ska lägga känslan. Och just att det handlar om en så fånig sak som en reklamsnutt, och just att det inte riktigt handlar om hela filmen ens, utan kanske endast de tio sista sekundrarna. Eller fem. Först var jag irriterad på alla reklamaffischer som dök upp i våras. "Allt rött blir blått" Jag kan ju råka avslöja att mina politiska idéer ligger mer till vänster än till höger så jag blev givetvis irriterad på dem eftersom det var valår. Tänkte de på det? Jag menar, folk har ett undermedvetet. Ser man trettiotusen femtiokvadratmeter stora planscher där det står "Allt rött blir blått" varje dag så kanske det påverkar något mysko sinne. I alla fall. Nu har de TV-reklam också, om hur smart allt blir om man har Telenor istället för något annat. Worldpeace och ingen kommer ha aids längre och så. Men nu, den saken som jag EGENTLIGEN är irriterad över är deras slogan. Den nya, eller vad man ska kalla det. Själva reklamsnutten är väl cool, folk som råkar göra musik med lite tryckningar och sånt. Yey. Men i slutet.

Come together
Right now
Over me

Det är ju en av de BÄSTA Beatles-låtarna som finns, och så är det någon tjej med äckligt fin röst som ska citera den i en REKLAMFILM?! Jag blir så upprörd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Självklart rycker du nu på axlarna och garvar åt detta meningslösa engagemang (som inte leder någonvart eftersom jag inte gör något åt det), men det var en låt som betydde något för mig. Jag vill inte tänka mig att Sir Paul eller Ringo har gett sin tillåtelse. Jag vill bara inte tro det. Det känns som en så inte-dem-grej. Om bara John hade levat...

Arriving Somewhere But Not Here - Porcupine Tree

Positiva Prylar: Jag har grymma insikten i avsnittet om ångest i psykologin, och snart ska jag ta ett varmbad och sen skriksjunga med i Meds tills jag somnar.

Idag var det fjärde gången jag gick förbi den överkörda grodan. Eller det kanske var en padda, en gång i tiden. Den ligger på rygg, så det är svårt att avgöra. Man kunde se hur magen har varit ljus, ljusare än resten av kroppen. Såhär fyra dagar senare börjar magen fläkas upp. Det är smetigt runtom också. Smeten består nog av äckliga grejer jag aldrig vill tänka på. Händerna och fötterna som man kunde urskilja igår syns inte längre. De är borta. Jag undrar vart de tagit bussen. Ligger alla små grodbenpartiklar inkilade i asfaltens alla skrymslen och vrår? Hjärnan där den nog en gång hade tankar om mat och duggregn ligger där på gatan. Världen saknar den.

Den här låten är otrolig. Over and over tröttnar jag inte på den. Och texten är så fin, se...

Never stop the car on a drive in the dark
Never look for the truth in your mother's eyes
Never trust the sound of rain upon a river rushing through your ears

Arriving Somewhere But Not Here

Did you imagine the final sound as a gun?
Or the smashing windscreen of a car?
Did you ever imagine the last thing you'd hear as you're fading out was a song?

Arriving Somewhere But Not Here

All my designs simplified
And all of my plans comprimised
And all of my dreams sacrificed

Ever had the feeling you've been here before?
Drinking down the poison the way you were taught
Ever thought from here on in your life begins, and all you knew was wrong

Arriving Somewhere But Not Here

Did you see the red mist block your path?
Did the scissors cut a way to your heart?
Did you feel the envy for the sons of mothers tearing you apart?

Arriving Somewhere But Not Here

Post Blue - Placebo

Positiva Prylar: Det var kul att hämta bilen och handla med pappa. Och jag köpte en babyblå chokladjulkalender med en tomte och massa barn på. Jag ska spara de torra, äckliga, billiga chokladbitarna och ge till någon snäll. Jag har en burk pepparkakor brevid mig och (mamma, läs inte!) jag fick pappa att köpa en glöggflaska med hem.

Hej. Idag var en illamåendedag och mackorna i kafeterian luktar plast. På svenskan skulle vi välja en ny roman att läsa och jag antog att Frank Kafkas "Processen" var det bästa alternativet av de presenterade. Ännu ett måste, och precis när jag börjar komma in i boken jag börjat på hemma. Plus att när jag kom hem hade mamma beställt en bok och Social Fobi till mig som tydligen borde ha "högsta prioritet". Så, what to choose? Nöje, skola eller förnuft?

Nu när det finns en glassmaskin i huset tror jag att jag önskar mig en jacuzzi i julklapp. Det är nästa steg liksom. Tänka sig, varma fötter och slippa frysa medans man kastar snöboll i håret. Ett immigt glas på kanten, en jordgubbe och bra sällskap. Vintergata.

Om jag vill ha en klarröd marsipantårta när jag fyller arton, hur gör jag då? Jag menar, den röda karamellfärgen används ju traditionellt sett för att göra råsa med å tårtor. För att få en röd tårta måste man ha i proportionellt mer röd karamellfärg, men då kommer frågan; vad smakar det då? Smakar karamellfärg egentligen överhuvudtaget NÅGONTING? Jag orkar inte våga mig på att prova, har du?

It's in the water, baby, it's in the pills that bring you down
It's in the water, baby, it's in your bag of golden brown
It's in the water, baby, it's in your frequency
It's in the water, baby, it's between you and me

It's in the water, baby, it's in the pills that pick you up
It's in the water, baby, it's in the special way we fuck
It's in the water, baby, it's in your family tree
It's in the water, baby, it's between you and me

Bite the hand that feeds, tap the vein that bleeds
Down on my bended knees, I break the back of love for you
I break the back of love for you!

Emptiness - John Frusciante

Positiva Prylar: Den lustiga drömmen precis innan uppvaknandet. Att få träffa Linda för första gången sen skolan började. Hon är ju söt. Att det fanns en ledig fönsterplats på bussen hem och att jag somnade så bra.

Vi analyserade sönder "Älskar dig för evigt" på dagens enda, långa lektion som var psykologi. Det är läskigt hur mycket man kan förstöra en upplevelse bara genom att försöka tänka ut exakt vilken krisfas människorna var i. Filmen var dansk och texten av vit och osynlig eftersom jag ville sitta längst bak. Och så hackade skivan. Gulligt. Överlag var filmen bra. Jag gillade själva bilden, fotot. Vad säger man när det handlar om film? Fotografarbetet? Jag får maila Ingmar Bergman och fråga. Det var i alla fall riktigt snyggt. Så fort en speciell, fin känsla eller stämning uppenbarade sig blev allt plötsligt lite mer gråblått och närbildigt. Så kom jag på det ordet också. Jag gillar sånt. Närbilder.

And now a minute is trapped
It fell into a crack
Eleven tries leading the way
And then forsight comes
I've lost my sense of it all
The feelings I can't resolve
Circumstances outside convention
And you know I tried
To be part of life

I found the rest of me
I was beaten on down
Emptiness set me free
I lived on a cloud
Walk through the storm
Was like a holyday
I happened to have been warned
Over and over again

Mannen I Den Vita Hatten (16 År Senare) - Kent

Idag bestämde jag mig för att leva. Det finns komik i allt! Hur otroligt tragiskt, hemskt, olyckligt eller oturligt något är. Man måste kunna se komiken och skratta när allt är som värst. Jag försöker skratta så mycket det går, och locka folk till skratt. Det är det bästa som finns, att höra folk skratta. Det öppna, ärliga skrattet och inte det hånande. Egentligen är det ju bara att inse att det finns för mycket att leva för. Musiken, nätterna med fullmåne och tidlöshet, samhällsproblem, människor som behöver en, tårta, tusen sorters te och att skriva. Att bada mitt i natten, i fullmåne och naken. Nattpromenader och diskutera världens uppkomst och framtid i flummiga timmar. Äta vita toastmackor med tropisk marmelad. Gå till bussen inkurad under halsdukar och jackor med musik i öronen som man inte lyssnar på utan endast lever till.

Idag bestämde jag mig för att leva. Det skulle kännas aldeles för ensamt när alla andra joinar mig i himlen och börjar nostalgia med gamla jordeminnen. Ska jag sitta i ett hörn då? Aldrig! Jag vill också ha flugit luftballong, besökt Paris och smakat den där fisken i asien som man dör av om den är tillagad på fel sätt. Jag vill ha somnat med en katt hoprullad på magen, sett HELA Ivanhoe och ha störtat utför en alp. Jag vill ha fått fira jul med varma vänner och göra en enda snöängel till.

Jag är livrädd för att leva
Och jag är dödsrädd för att dö


I Want You Now - Depeche Mode

Det är 34 dagar kvar till jul
Jag och Ida besökte IKEA i helgen. I står för Ingvar, K för Kamprad, E för Älmhult fast med gammal stavning och A något jag inte alls vill minnas. Det fanns mycket julpynt att betrakta, begrunda och betala för. Vi kom dit med inställningen att "Vi ska bara köpa DEN HÄR grejen". Yeah, right. Det slutade med att vi började plocka grejer åt varandra. "Det här skulle passa ASBRA i ditt rum". Smile! Vad säger man då liksom? Och vi har ju koll på varandra och det fanns himla mycket bra grejer. När vi kom till kassan hade jag inte tillräckligt mycket pengar på kortet, det fattades en tia eller så. Tur att jag hade några kontanter så jag kunde ta mig därifrån med äran i behåll.

Jul. Hittills har jag druckit glögg, bakat lussebullar, ätit pepparkakor, druckit julmust och bakat kola och knäck. Julen är snart här, det känner jag i luften. När jag och Ida satte oss på marken, mitt i det övergivna köpcentret under taket och drack julmust och åt peppisar. Det var spontanious, och jag älskar det. Precis så ska livet vara. En känsla, en impuls. Bara så. Jag längtar till jullovet, att få ligga med huvet i fotändan av sängen och stirra upp i himlen. Då ska det falla stora, tunga snöflingor där. Jag älskar dem så länge de svävar, så länge de flyger. Då ska jag ut och gå mitt i natten, igen. Snön ska knarra under fötterna och gatlyktorna ska få allt att gnistra.

Jag och Ida vandrade omkring i hennes område inatt. Igårnatt. Jag bodde där tills jag var fjorton och det inte var kul längre att vakna av snorungarna-på-gårdens tjut en varm lördagsmorgon. Vi tog en avsiktlig nostalgitripp. Hon vandrar ju inte heller omkring där längre. Varför skulle man? Först upp till stora lekplatsen. Där gungade vi och pratade, hängde när vi blev äldre och gick i mellanstadiet. Jag, Mickis, Linda, Linus, Ida, Sofie och Lucas. Jag tror det var vi som mest. Plus minus några. Annars lekte vi burken och en speciellt kull-lek i borgen. Borgen som nu inte finns längre. Kvar är bara ett berg. Ett kalt, ensamt berg. Jag har så många bra minnen därifrån (minus det när Linda ramlade ner och slog i huvet) att det verkligen var jättesorgligt att se att det var borttaget.

Vidare upp till mitt radhus var det mesta annorlunda. Nya buskar och träd. Nya människor. Genast ville jag kasta ut dem och flytta in igen. Ha ett rum med fyra raka väggar och nära till bussen. Nej. Vi gick ut på ängen och ner till bäcken. Över berget, hälsade på hästarna och gick genom skogen där man kan varenda meter. Synd att det var så mörkt. Vi vågade oss inte till kanten och ner i det vi en gång kallade blåbärsdalen. Ner för vägen genom hela området. Vägen där man tävlade om vem som kunde cykla snabbast ner. Vägen där man cyklade ner så snabbt det gick för att känna sig fri. Mitt i vägen där man inte fick vara. Barndomsminnen är det sannaste man har för ingen kan någonsin förstöra dem. Förutom om någon kommer till en och skrovlar fram genom ansträngd andning att "Luke, I'm your father!"

Jag har bara drömt mardrömmar de senaste nätterna. Flera med inspiration ur livet (past and present) och andra helt bisarra målningar. De är enkelriktade, det handlar bara om att springa för smärta. Fysiskt sådan. De verklighetstrogna är enbart... outhärdliga. Jag vill klippa av den svansen, kasta av mig den ryggsäcken. Förut kunde jag skratta åt mardrömmar eftersom de bara var mardrömmar. Nu är de för personliga för att man ska kunna vifta bort dem. Nu vill jag hellre bli av med det de bygger på. Bli av med gamla spöken, helst utan att facea demonerna. Helst vill jag inte se dem mer, någonsin.

Det är 22 dagar kvar till Red Hot Chili Peppers i Globen

I want you now
Tomorrow won't do
There's a yearning inside
And it's showing through
Reach out your hands
And accept my love
We've waited for too long
Enough is enough
I want you now

My heart is aching
My body is burning
My hands are shaking
My head is turning
You understand
It's so easy to choose
We've got time to kill
We've got nothing to lose
I want you now

Play Dead - The Birthday Massacre

Vi snackade och skrev lyrik på litterära gestaltningen. Jag önskar att den kursen kunde fortsätta genom hela trean. Den är mycket mer givande än någon annan kurs, i alla fall för mig. Det kom en författare (som ibland jobbar som bibliotekarie i skolbiblioteket) och snackade och ledde lektionen. Det var intressant att se hur alert han var på att analysera alla dikter vi gick igenom. Det märktes att han var van att se dem ur olika perspektiv och testa tankarna runt dem. Vi pratade först om dikter i ett häfte vi fått och började sedan med olika övningar. Jag tyckte att det gick rätt bra, sådär lagom. Ingen blev fantastisk och ingen blev helskitig. Det var tills de deklarerade högläsning av ett av dem.

Du har väl någon gång råkat snubbla över en kärlekshistoria när du läst? Ni vet, precis innan drömkillen kysser tjejen och hon tänker något i stil med att "Han måste höra mitt hjärta dunka". Å herregud. Det var det gånger tusen. Fast utan kille och med en dikt istället. Och tjugo till djupet och känslan okända människor. Hjärtat hoppade verkligen, upp och ner. Jag skulle inte alls blivit förvånad om det plötsligt trängt sig upp ur halsen och lagt sig tillrätta på blocket framför mig.

I vanliga fall har jag inte problem med att prata inför grupp. I ettan höll jag tal inför tre klasser på ett litet podium. Visst var jag nervös och adrenalinkicken efteråt var (nästan) to die for. Det var ändå INGET i jämförelse med detta. Och överhuvudtaget, att göra redovisningar (svenska eller engelska spelar ingen roll) har alltid gått obehindrat.

Alla började läsa upp sina dikter en och en, helt obesvärat. Alla fick jättefin kritik och deras meningar, stycken och konstpauser diskuterades i all evighet men för mig kunde det gärna få pågå än. Jag var livrädd att jag skulle svimma medans jag läste och försökte koncentrera mig på att få ner luft i lungorna. Om jag svimmade, vad skulle hända då? Skulle någon skratta? Skulle alla komma ihåg mig som "hon-den-där"? Skulle jag fortfarande kunna andas, när jag inte var vid medvetande? Det var ju knappt det gick när jag var vaken. Skulle jag överhuvudtaget vakna?

Min tur kom närmare och närmare. Rösten stockade sig och Rebecca som satt bredvid måste verkligen ha hört hur jag kämpade med andning och blodomlopp. När jag läste klumpade röste ihop sig som den aldrig gör annars. Jag kände knappt igen mig själv. Jag kom igenom den i alla fall. Jag tog mig igenom den, till the Bitter End som Mr Molko skulle uttryckt sig.

Och blodet rann
Vad han sa
Nej, inget
En kokande gryta
Pluggen ur badkaret
Virveln går medströms
Han sa något
Jag minns inget
Plåtburksknackning
Med smala ögon
Jag minns inte vad han sa
Skura upp droppar
Och jag -
Hans händer mot kinderna
Och blodet rann

Sen var det tyst. Helt knäpptyst innan någon tog till orda, och THANK GOD att det var positivt. Som en tavla sa Andy. Tack, tack. Det var det läskigaste jag varit med om. Konstruktiv kritik och analys av en dikt (som handlar om ett egentligen ganska traumatiskt barndomsminne) i helklass. En riktig urladdning. Oj oj oj.

Thinking hurts and thoughts don't rhyme
To those of us who've never tried
To find a face behind our lipstick smiles
And as our pretty faces die
Our broken hearts will wonder why
The make-up just won't hide the scars of time

Murderers - John Frusciante

Jag var hemma idag. Funny, isn't it? Jag gick upp efter att mamma och Hanna ringt och pratat. Det kändes rätt bra att ha kontakt med folk som satt vid skrivbord, upptagna att göra något brådskande medans jag sträckte ut mig på sängen, drog upp rullgardinen och såg att solen sken ute. Inte ett löv i sikte. Ett helt okej liv, ett halvt liv.

Matteboken låg och väntade. Ja, det är sant. Den väntade på golvet i mitt rum. Det var rent för jag städade i förrgår och bäddade imorse. Ibland är jag en så duktig flicka. En duktig liten flicka. Förutom att jag inte gjorde någon franskan. Så fort jag märkte att matten funkade stannade jag där. Två fullproppade sidor. På golvet med baken i vädret, för vem vill räkna matte vid ett skrivbord? Jag flyttade inte upp hit förrns jag fick ont i ryggen.

Jag dricker det sista av en tesort jag fick av Albin när jag fyllde sjutton. Skärgårdsblandning heter det. Jag pratade med en vän på msn om skärgården och jag saknar sommaren. Tänk dig ett måsskri. Vant som slår mot masten mitt i natten när man ligger under bomkapellet i en liten avanti och någon smeker dig i håret. Bada, dyka ner i vattnet och flyga under vattnet. Ligga på solvarma klippor med jordens bästa bok, eller jordens bästa vän. Eller vän-vän. Allt det där påminner mig om det självklara; The only thing you can rely on is that you can't rely on anything. Ändå är det så fint att se tillbaka. Det är så oskyldigt och vackert. Sommarsol och sommarnätter. Nakenbad och springa mitt i natten. Tiden existerar inte - den yppersta friheten.

Jag la mig på sängen och fortsatte läsa min deckare. Då och då såg jag ut genom fönstret på himlen. Den skiftade i färg, från gult och blått till rosa och molndimmigt innan den tonades ut i svart. Det är så jobbigt när författaren skildrar historien ur olika perspektiv. Det ger det hela en vassare udd av spänning, självklart. Samtidigt tar någon ond del av en skurkens parti medans hans/hennes verklighet skildras. Skönt i alla fall att veta att hur länge författaren än drar ut på storyn, på slutet, så kommer det sluta lyckligt och de goda segra. Whiteout - Ken Follett. Jag läste ut den. Slutet gott, allting gott. Nästa bok i högen är The Other Side Of The Story - Marian Keys. Jag känner för något lättsamt. En typisk tjejbok, i alla fall de andra av samma författarinna. Och jag kan räkna med ett skratt.

Pappa har gjort glass i vår nygamla glassmaskin. Oanvänd på loppisen. God, varför går man aldrig på loppisar? Och köper böcker! Glassen var stenhård när jag hämtade den i frysen. Blåbär och hallon i den. Alldeles mörklila och härlig. Hemmagjord glass är helt otroligt. Har inte ätit det sen förra sommaren, tvåtusenfem. Det känns som en livstid sen. Det var så gott. Gott.

Muderers - John Frusciante. Den coolaste instrumentala låten någonsin. Bästa. Monotonaste. Bästa.

To Have And To Hold - Depeche Mode

Har du vaknat med tusen blykulor i hårbotten? Har du snusat i huvudkudden och hoppats att det ska lukta kemikalier? Har du dragit upp rullgardinen och kännt att det inte spelar någon roll hur grått det är? Har du velat duscha med kallvatten bara för att veta hur det känns? Har du tänkt att tid är det enda som existerar? Har du någonsin hatat att få brev? Did you imagine the last thing you'd hear as you're fading out was a song?

Jag träffade Cicci för att ge henne några prylar hon glömt i syrrans väska i lördags. Cicci är min barndomsvän. När våra föräldrar sjungit i samma kör i säkert mer än halva deras liv är det någonstans självklart att de fortsatte umgås även när de slutar sjunga tillsammans. Cicci är ett år yngre än mig. Inte för att det märks, men jag var äldst av oss tjejer. Jag, Cicci, Mirre och Lotta. Cicci är den jag har bäst kontakt med, vi har liknande intressen och känslor. Verkar det som. Vi hinner inte träffas så ofta. Vi bor inte grannar direkt och tyvärr. Cicci är en sån där spontan sköning, som skrattar åt allt och inget. Alltid lika vänlig och trevlig. Och jävligt snygg.
Vi köpte te och åt lite glass och kollade läget. Vi ska ju på konsert snart, snart, snart. Hon delar min syn på nakenbad, vilket är underbart. Tror att hon är den enda jag känner som tycker lika avslappnat som jag. Vad är det för fel med den här världen där det är outtalat fel att sova och bada naken?

Har du gråtit utan tårar? Har du pratat utan ljud? Har du lyssnat utan känsla? Har du älskat utan att hata?

I need to be cleansed
It's time to make amends
For all of the fun
The damage is done
And I feel diseased
I'm down on my knees
And I need forgiveness
Someone to bear witness
To the goodness within
Beneath the sin
Although I may flirt
With all kinds of dirt
To the point of disease
Now I want release
From all this decay
Take it away
And somewhere
There's someone who cares
With a heart of gold
To have and to hold

Special Needs - Placebo

Ida
Du är sol och måne
Silver och guld
Himlen och havet
Alptopp och sommaräng
Jag älskar dig

Sa någon igår, och aldrig (Varning för sentimental äckel-dikt. Om du inte tänker fejka ett leende bland kommentarerna så bry dig inte om att läsa)

En måne nu, och varv
Jag saknar allt
Och hat

När det är sånt och aj
Hoppsan
En måne sen
Hej då

Fastän då
Inget var nog
Bara en måne

Plast och punkt
Glasvän med sprickor
Alltid en måne sen

Teångor, vackert
Gillar du rök
Lilla silvermåne

Ett tag sen jag var
Jag älskade
Älskade
Allt du är
Varför

Remember me when you're the one who's silver screened
Remember me when you're the one you'd always dreamed
Remember me whenever noses start to bleed
Remember me
Special Needs

Aeroplane - Red Hot Chili Peppers

Hejsan. Idag undvek jag att se mig över axeln. Om jag bara går rakt fram slipper jag ifrågasätta, slipper jag tänka. Bra, då gör vi så. Jag och mitt bihang. Jag låg i badet extra länge och struntade i att äta frukost. Det var varmt. Det var skönt, fastän lampan var tänd och så. Varmt är alltid bra. Det bara är så, när det är så kallt ute. Jag skyndade på med kläder. Och gick till bussen. Jag hatar den.

Testa att äta en skalad mandarin som legat oäten i några minuter. Kanske femton eller tjugo. Skinnet som håller köttet på plats, det blir så stramt. Det känns alldeles sårbart när man håller i det. Alldeles desperat och torrt. Det passar. Det är alldeles utmärkt.

Att gå rakt fram utan att tänka. Det är läskigt enkelt. Håll bara till vänster. Sväng vänster. Att agera på känslor, välja enklaste vägen. Att bara gå. Att skynda sig hem för att hinna se HELA That '70s Show utan att tänka på att man får andningsproblem resten av kvällen. Det är så lätt, skrämmande. Förstår varför så många gör det. Går rakt fram utan att kolla i vare sig backspegeln eller ut genom fönstrena. Vindrutetorkarna - off. Ignorance is bliss. Ändå avundas jag dem inte. Jag vill inte vara så, jag vill vara jag för jag trivs ändå rätt bra så. Med mina egenskaper, min musiksmak och intressen och vänner. Kanske kunde jag få välja bort vissa sinkande objekt i min själ. Nej, det skulle inte vara jag.

Det är Robin Hood jag vill ha! Prince Of Thieves, -den med Alan Rickman. Det är favoritskådisen nummer ett, han är otrolig. Jag såg den i påskas, när jag var med familjen på några kompisars landställe. Det var hur fint som helst när marken höll på att spricka fram och solen sällskapade oss. På kvällen gällde sällskapsspel och film. Bara avkopplande och mysigt. Och skratt med Alan Rickman som Sheriffen av Nottingham. Jag vill se den.

Jag är fascinerad över att ingen kommer in och skriker åt mig att sänka volymen. Musiken är bättre ikväll. Jag önskar att ingen vore hemma. Att jag kunde ha högtalarna i vardagsrummet här uppe, här inne. Jag vill känna det, här och nu. Harder, faster igen. Den där konstiga känslan, i magen igen. Att jag gråter fast det är omöjligt att få fram tårar. Det är samma knackanden på insidan. Hej. Jag vill ut.

Looking in my own eyes hell-o
I can't find the love I want
Someone better slap me
Before I start to rust
Before I start to decompose
Looking in my rear view mirror
Looking in my rear view mirror
I can make it disappear
I can make it disappear! Have no fear!

I like pleasure spiked with pain
And music is my aeroplane
It's my aeroplane
Songbird sweet and sour Jane
And music is my aeroplane
It's my aeroplane

You Don't Know Where Your Interest Lies - Simon & Garfunkel

När jag var i Rom gillade vi en kinarestaurang. Eller, det var inte en riktig restaurang utan snäppet under. Trattoria eller något liknande kallade de det visst. Vi var där en kväll och tyckte att det smakade riktigt bra. Sun Flower-mat, fast innan det stängde såklart. Så gott och såna mängder. Så gott. Nästa kväll hade vi sällskap av en vän vi träffat på där nere. En vän från Stockholm som var nere med jobbet. Vi gick runt i våra kvarter och insåg att vi inte hade något emot kinamat två kvällar i rad. Så gott. Vi åt upp all mat. Den kom in vid lite olika tidpunkter, lite när det verkade passa servitörerna. De gick runt där och pratade och skrattade. Vi såg dem och var smått förundrade, men ändå roade.

Efter allt, efter maten. Vi ville beställa in kaffe. Det är ju alltid gott. Så det blev fyra cappuchinos och en dubbel espresso till vår vän. Efter ett tag kom de in med tre koppar blask och efter ytterligare en stund en liten, liten espresso. Mamma, pappa och Mirre satt med varsin kopp när en servitör sprang förbi bordet och pappa högg honom.
- We ordered four cups... Maybe you forgot...?
Något i den stilen. Han var artig, försiktig och undrande. Egentligen spelade det ingen roll om den där koppen kom ut. Det mer intressanta var ifall den skulle dyka upp på notan eller inte, om de skulle få med den där i alla fall. Har var alltså bara nyfiken. Servitören såg lite generad ur. Lite kanske. Och jag förstår det.
- I'm sorry. We only have three cups so...
Jag dör. Det var inte ens ett litet ställe. Det var ute- och inneservering och mycket folk där. Och så äger de bara TRE kaffekoppar! Kanske var kaffe inte deras starka sida trots allt. Mamma som var först klar med kaffe fick se koppen försvinna snabbt ut i köket för att diskas och laddas om. Efter ett tag fick jag alltså mitt kaffe. Efter att de gjort kaffe, serverat, det blivit druckit, de tagit ut den igen, diskat koppen, fyllt på den och burit ut den till mig. Vaddå, inte helt normalt?! Stället kallas numera "Tre Koppar" i folkmun. Hoppas de inte tappar någon. Tre små koppar satt på ett bord. En trilla ner, så var det bara; en, två koppar kvar.

You don't know that you love me
You don't know, but I know that you do
You may think you're above me, yeah
What you think isn't always true

Don't try to debate me
You should know that I'm womanly wise
Still you're trying to manipulate me
You don't know where your interest lies

Dom Andra - Kent

Jag gick så inne i mig själv. Tankar och sånt, alla hade boxningsmatch i mitt huvud. De bästa promenaderna har man egentligen själv. Att överlägga med sig själv är de mest givande. De med andra är bara bekräftande och som en uppdatering av världen - nya synvinklar och perspektiv. Att diskutera med sig själv är egentligen det som gäller, för ens egna bild är den som gäller för den personens värld. Alla lever ju i varsin värld. Sin värld. Alla har huvudrollen i sitt eget liv, men olika filmmusik, genre och berättarstil.

Jag har bestämt ett datum för när jag ska raka av håret. För jag har bestämt mig, och det ska bort. Familjen blev lite chockad och undrade varför. Pappa berättade berättelser från sjuttitalet när håret skulle vara så långt som möjligt. När håret var mycket värt. Ja, så är det väl nu också. Hur mycket av 'skönheten' skulle inte du säga ligger i håret? En dålig hårdag gör mycket liksom. Juste, en dålig HÅRdag. Och om man inte har något hår? Snart ska det hända. Jag har bestämt ett datum för när jag ska raka av håret.

Ett långfinger åt döden
Vi gick över lik
Och skylta' med vår kärlek,
vårt rika inre liv
Men plåtarna till himlen
var slut när vi kom dit
Och priset vi betalat
För att klassas som elit
Var att vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja
Vi har spelat ut vår roll
Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra
Vi blev som dom andra


En kille ser så ensam ut när han sitter på bänken i en krossad busskur. Väldigt utlämnad. Lite som en kanin som stirrar mot långtradarens helljus. Det rycker i morrhåren och läpparna. För gnagare har också läppar. Varför kysser de inte varandra i så fall? Hej, jag vill kyssas. Kaniner slipper allt det där krångliga, allt det där snacket. Signalerna, symbolerna, snacken. Jag vill kyssas. Som igår hjärta imorgon.

Scar Tissue - Red Hot Chili Peppers

Jag fick tag på Ida och kastade mig ut genom dörren. Allt var perfekt. Så perfekt man kan önska att något ska vara. Det var mörkt och ljust och kallt och varmt. Det var lätt att gå och det var härligt med musiken. Jag drog på så mycket volym det gick och försökte vara musiken. Leva ut den. Självklart gick det inte, men, det var. Det var. Det var som vattnet jag drack när jag kom in igen; uppfriskande och lockande. Ge mig mer!

I fredags hade jag matte. Min lärare är jättegullig på ett sött sätt. Han är invandrare, jätteentusiastisk om sitt ämne och bara duktig och trevlig. Han gick igenom en uppgift på tavlan och klassen hängde med. Han försökte få oss att förstå att det var svåra grejor, svårt att göra själv men lätt att förstå när läraren räknade på tavlan. Så när han blev klar såg han helt lyrisk ut. När han hade löst den där andragradsekvationen och vi på provet antagligen skulle tycka var helt omöjligt. Och så pekar han på svaret, vänder sig mot klassen och utbrister "Det här är vackert, närapå sexigt." Jag gillar honom.

När jag fångat upp Ida och börjat gå tillbaka kom skoskavet. Det höll mig sällskap hela vägen hem, men gav mig inga större problem mer än att jag lär få tapetsera hälarna imorn. Mer som en WANTED-affisch med resultat än att få ihop hudslamsorna. Vad äckligt det låter. Vi lyckades tajma en nattbuss i alla fall. Det är något med dem, det är något. Det luktar roligt och bara roligt. Och folket är så härliga. Härliga fast komiska. Och komiska som i tragikomiska. Tjejen på sätet brevid oss hade tagit av sig skorna och lagt sig ned. Hon hade gråa, mönstrade strumpbyxor på sig. Hon blundade och såg väldigt avlägsen ut. Ändå var jag lite avundsjuk på henne som fick ligga sådär. Utan skor.

Igår var det exakt en månad kvar till Red Hot Chili Peppers. Konserten. Den i Globen och den som jag ska älska. Det är jag, Cicci, Fine och Eve. Fan, vi är grymma fast de andra inte känner varanda. Inte än bara. Ser fram emot det som inget annat. Längtar och skräms och fascineras och svimmar. Jag vill vill vill. Samtidigt inte för det är skönt att ha något att se fram emot. Jag vill ha den kvar. För alltid. Att alltid ha den framför mig.

Hemma fanns det inga lakan i min säng. Jag måste orka bädda nytt innan jag somnar. Det blir så jobbigt om jag hinner somna innan. En ny helt underbar känsla som läggs till detta dygn; att sova i doften och känslan av nytvättat. Jag vill inte att det där ska låta som en slogan för tvättmedel, men jag antar att det får vara så. Men du vet vad jag menar. När det är lite strävt. Det ger motstånd och är inte lika utnött som använda lakan. Härligt helt enkelt. Det är bara härligt. Och jag ska sova naken. För så är det, så var det menat. Bara för att ni inte vill veta det.

Soft spoken with a broken jaw
Step outside but not to brawl
Autumn's sweet we call it fall
I'll make it to the moon if I have to crawl and
With the birds I'll share
This lonely view
With the birds I'll share
This lonely view
With the birds I'll share
This lonely view

Swallow - Placebo

Alla är absent och jag hoppas att absent betyder frånvarande. Annars är det ändå det ordet som dyker upp i huvet. Jag vaknade ju tre, tre i eftermiddags. Och nu vill jag ut i den där svarta luften. Vill någon följa med mig? Alla är iväg och gör saker som man borde göra på lördagar. Jag sitter här i slitgråa mjukbyxor, gammal scoutlägertröja och pappas stora, gamla kofta. Det verkar i alla fall som om alla är borta. När jag går igenom telefonboken och bläddrar förbi alla namn är det som dyker upp i huvet kategorierna "Gör antagligen något mer spritrelaterat, dvs upptagen", "Bor för långt borta" och "Vill absolut inte veta av mig". Det låter hårt när jag släpper telefonen i golvet. It's no use. Det är ingen idé. Jag blir bara besviken.

Jag vill verkligen ut. Jag vill verkligen ut. Det är lördagsmentaliteten som slår till. Men ändå bara för en promenad. Allt verkar så stilla. Jag älskar att gå igenom det och ha hög musik i lurarna. Som antagligen resten av världen också gör. Minus de som bor i mindre lyckligt lottade delar av världen och inte har råd med trådlös musik eller bor tillräckligt kallt. Är luften lika klar om natten där? I Afrika, Asien, Sydamerika?

Jag går in på www.youtube.com och vill se Meds - Placebo. Första ikonen jag väljer säger att: This video may contain content that is inappropriate for some users, as flagged by YouTube's user community. To view this video, please verify you are 18 or older by logging in or signing up. Jävla idioter. Jag har sett den många många gånger tidigare och sitter fortfarande ihop i skarvarna. Och vad skulle det vara? Som skulle vara 'inappropriate'?

Jag är Meds. Det känns så. Jag är den i storleken av en vägg med perfekt bild och ljud som tornadogår genom mig. Trycker på mig från alla håll. I was alone falling free. Trying my best not to forget. What happened to us, what happened to me. What happened as I let it slip. Jag är den låten. Jag är livrädd för att tröttna på den. Livrädd, du vet? Jag vill ha den i slow motion, jag vill ha den Harder, faster som Brian sjunger i allra första raden av "Bionic". Jag vill vara Meds. Jag vill vara Meds. Jag vill alltid känna det jag känner när jag hör den för första gången på länge. På enjättebralåt-länge. BABY!

Confiscate
Razor Blade
Confiscate
Hey
Marilyn
It kinda went like this
Stay with me
Stay with me
Stop
Stop stammering
I uh
I uh
I
I
Stop
I forgot where I put it
I can't remember where I put it
Swallow
Swallow
Hey
Hey
What

Spökstad - Kent

Igår var en sån där dag. Och den var upp och ner. En sån där kula man köpte när man var liten, som man hade när man var liten. När man skakar den, vänder den upp och ner, hoppar när man håller i den. Då snöar det i den. Eller så faller det ner glitter. Oftast snö. Små vita, vita flingor. En sån kula, en sån kula. The world is in a chrystal ball. En sån var världen igår. Det var upp och ner men ändå vackert. Fint, som om... yes.

Efter flera lektioner, efter flera kopieringskort i biblioteket. Egentligen efter flera frusna vattenfall. Då ringde Tecla. Hon ville ses en kortis och vi gick förbi slottet, över skeppsbron som jag tror att den heter och ut mot Skeppsholmen. Stadsljus igen. Staden från den vyn är allra vackrast. Vi gick runt, ut på Kastellholmen och till färjan på Skeppsholmen. Det är så lugnt där ute. Som om allt är stilla, som om tiden är stilla. Det är fint på dagen också, mysigt, men när det är mörkt det ändå tusen gånger bättre.

På kvällen tog jag och Ida oss bort till Rebecca. Det är en bit, men den var fin. Hennes hus var det mest otroliga jag sett. Där otrolig är jättepositivt. Det var mysigt, vackert och underbart. Hennes rum var motsatsen till en IKEA-katalog, apropå att de hade varit på IKEA. Det det mest personliga rum jag stött på. Det kunde inte varit mindre Rebeccigt. Som hon drog till med "Det är inte jag som format rummet, det är rummet som format mig". I en fantasivärld hade det defenitivt kunnat existera. Jag vill ha hennes rum. Fast det är inte rätt. Det är hennes och det är hon. Bara helt underbart.

Vi var några stycken där, några många trevliga och glada människor. Jag har nog inte skrattat så mycket på länge och jag har saknat det. Frihet, verkligen. Vi bakade lussekatter och lussebullar med mycket smör och mandelmassa. Och så var det russinleken, fast jag vart den enda som hann leka och äta russin. Sen drack vi glögg, när allt var färdigt. Jag har saknat glögg en hel del. Varför dricker man det bara under en kort tid per år? Det är samma sak med semlor. Det är jättegott, så varför inte alltid ha lov att äta det? Dumma, dumma värld.

Vi skulle sen hem och ut i vinternatten. Bussen var bara några minuter sen, men det verkar som att anslutningsbussar mitt i natten gör allt för att slippa vara anslutningsbussar. Egentligen kan jag inte säga att de är dumma. Jag skulle inte vilja vara en anslutningsbuss mitt i natten, mitt i ödemarken. Vi fick vänta en halvtimme. Egentligen bara en halvtimme, men eftersom minusgraderna och alla trevliga på väg hem från fyllefest-människor var lagom trevliga blev halvtimman en äkta halvtimma. Lång och så. När bussen äntligen kom var det en lättnad, men nu.

LagomRoligKille: Ska ni med bussen?
Nathalie: Nej, vi står här bara för att det är kul.
LagomRoligKille: ...


Tur att Nathalie höll huvet kallt så jag fick skratta igen. I stundens hetta, men superkyla, var det väldigt under hållande och väldigt kul.

Tillslut kom jag hem i alla fall. Klockan var kanske tre på natten när jag programmerade cd-spelaren att endast ta de bra låtarna av Kents B-Sidor. Jag borstade tänderna, kröp ner mellan de mjuka, varma lakanen och somnade efter endast en halv låt för att vakna upp av telefonens gälla signal kanske tolv timmar senare. Mamma meddelade att de var hos några kompisar och fikade på väg till Båtmässan. Rullgardinen var nere och rummet mörkt. Huvet kändes som om det skulle sprängas och mamma meddelade hur mycket klockan var. Så jag läste två spännande kapitel i min bok, gick ner och gjorde i ordning lite mer glögg och drack det med några av lussebullarna Rebecca skickade med mig hem igår. Och te och clementin eller mandarin. Vad heter de egentligen?

Tanken att julen är på väg, den är här. Jag vill göra nejlikeapelsiner, kola och skriva julklappsrim. Slå in paket och lacka dem. Alla blir så varma i juletider. Och det blir billigare att köpa ljusslingor jag egentligen inte vill ha till mitt rum. Men till tv-hörnan på övervåningen. Men då måste de passa in till den röda 70talslampan jag tvingade mamma att köpa på loppisen. Den är jättefin.

Det regnar ute. Eller, det regnade ut och jag önskar att det fortfarande gjorde det. Här nere med alla fönster överallt gör dropparna så hårda, stora ljud. Det är mysigt. Väldigt mysigt. Ännu mysigare när man är själv och ännu mysigare när man är två. Twosome.

Ändå har jag något emot Jocke Bergs talspråk när låten är nedskriven. Tur att det inte hörs när han sjunger

Jag är född i en spökstad
där alla vet att jorden är platt
Jag växte upp i en spökstad
där torget blir ett slagfält varje natt

En dröm för dej, en dröm för oss som längtar
efter nån som håller om oss hårt
En lögn för mej, en lögn för oss som väntar
på svaret som ni aldrig kommer få
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?

Jag har sålt min själ till ett bolag
som aldrig kunnat skilja rätt från fel
Jag blev kär i en spökstad
du, du, du gör mej hel

I Am The Rain - Assemblage 23

Machines have less problems.
I'd like to be a machine, wouldn't you?
- ANDY WARHOL

Solen sken fram. Himlen var mörkljusblå och som Albin förtydligade, släppte ut all värme. Molnen man aldrig saknar stänger inne värmestrålningen i atmosfären. Därför var det också lite kyligt idag och solen brände inte sådär som den borde göra. Jag saknade det medan sällskapet mer drog sig undan det lilla ljus som ilade ner mellans stadens höga byggnader.  Efter ett tag, ja, precis innan jag gick in i skuggan på perrongen. Då kom solen ordentligt. Snart försvinner den, nästan helt. Undrar när jag får se den igen?

Jag stod ovanför slussen vid Djurgårdsfärjorna. Vattnet rinner fram där. Forsar fram, rusar fram, mullrar fram. Jag tröttnar aldrig att kolla på det. Känns ungefär som ett simulerat hav; ytan ändras hela tiden. Pappersmuggen fick precis plats på räcket. Jag älskar helt och hållet känslan av att ställa ner den. Tyngden, den när den balanserar upp sig själv genom att bara stå där.  Och så vattnet som myllrade fram under. Jag vill stå där mitt i natten, när allt är tyst förutom min egna filmmusik, när allt är stilla. Då är det mörkt förutom vid Gröna Lund och kryssningsbåtarna vid Londonviadukten. Stadsljus. Det är de elektriska ljus som är vackra. På avstånd då.

Jag åker den båten oftare och oftare. Djurgårdsfärjan. Inte oftare som i ofta. Men oftare. Hanna gav mig jordens gulligaste kort. Hon är så bra på sånt, att vara finurlig och underbar på samma gång. Hej! Det braiga med Djurgårdsfärgan är att man är på vattnet, man ser stan från vattnet, och det är varmt. Det är varmt i båten. Jag lovar. Blir personalen sur om man sätter sig där och åker runt, runt? Någon dag när man har lagom lite att göra. Eller så åker man över, går runt Djurgården (som är helt bortglömt egentligen) och åker tillbaka. Då får man motion och höstlöv också.

Vi skulle ha Litterär Gestaltning på Moderna Museet. Vi fick gå omkring och kolla på tavlorna, statyerna och skriva dikter, lyrik, om dem. Och tjuvlyssna på alla tretusen guidegrupper som gick förbi. Någon som vill träna magstöd, kontakta guiderna där! Kan påstå att de hade lite till övers. Av texterna jag skrev blev jag nöjd med kanske hälften. För att hälften kändes bra när jag började, och då fortsätter de vara så.
Det fanns jättemånga vakter. Såg nya hela tiden, med nya ansikten. Ändå var jag inne i samma fem rum under alla minuter jag var där. Undrar vad de får i lön? Jag menar, det måste vara bra betalt om de ska se exakt samma tavlor, samma väggar varenda dag. En av dem kom och prata med oss och frågade vad vi gjorde. Hon hade en sån där hörsnäcka Matrix-agenterna har. Läskigt, men resten av dem gav oss bara stenansikten. Kanske borde tillägga att resten var män, för att få in en könsvinkling.

Jag gick hem från bussen och marken glittrade. Då såg jag att det inte behöver vara snö för att vara glittervackert. Det är så mycket mer när löven, asfalten, stenarna, du vet, allt glittrar från gatlamporna. Ännu ett argument mot vintern, yes.

I am the rain
Falling down to cover you
Wish me away
But I'm here for your own good
I am the storm
Sent to wake you from your dream
Show me your scorn
But you'll thank me in the end

Shallow - Porcupine Tree

Kelso rushes into the room
Kelso: I just saw an UFO!!
Hyde: Oh my God, what a coincidence! I was just telling Fez about how dumb you are!


Ah. Idag var jag i skolan för första gången på elva dagar. Sist jag var där fick jag en panikattack direkt på morgonen och var tvungen att skippa resten av dagen. Jag var kvar ändå. Minns inte riktigt varför men antagligen var det för att jag behövde prata med alla lärare. Och juste, historiaprovet som gick åt helvete. Det var i alla fall väldigt viktigt att göra.

Hanna hade varit sjuk under lovet, det sa hon, men hon skulle komma idag. Jag kämpade mig upp, full med fighting spirit. De senaste dagarna hade varit fulla av mental förberedelse för plugget, att gå dit och göra något. NÅGOT liksom. Det var klart väder ute. Sådär höstaktigt klart med blå himmel och pigg frost i kanterna av alla löv. I solen hade den smält bort och konturerna var klara. Jag tänkte att det antagligen var en av de sista chanserna att ha mina röda stövlar. Eller ankelstövlar ska man nog kalla dem. Jag vet inte varför jag gjorde en så big deal av det, men de är egentligen väldigt coola. According to me. Ja, åsikt och allt sånt är fritt.

Bussen kom och var full. Jag tyckte att klockan var en bit in på förmiddagen, men resterande aspirerande passagerara höll uppenbarligen inte med om att de redan borde ha gett sig av till wherever de skulle vara idag. Efter centrum (man kan alltid lita på att det är ett större antal som ska av där) fick jag en sittplats i alla fall, långt fram. Lyssnade på Placebos första album hela tiden, over and over.

Hanna var inte i skolan, tyvärr. Psykologilektionen var ett... Nej det är elakt att säga att den var ett skämt. Faktiskt kändes den mer som en parodi. En parodi på hela grejen. Lagom falsk och plastig och "Hej, jag är Toss och orkar ingenting". Ska jag skratta eller gråta? En sån situation. Det är inte alls kul att skratta ensam, i alla fall inte fullt så kul som det kunde varit. Jag valde gråta fast jag egentligen inte hade något val. Jag kunde inte andas och det gjorde ont. So be it. Jag gick.

Jag gick tidigare och till mammas jobb. Det var bara mysigt faktiskt. Utan 'faktiskt'. Min mor var superdriftig och beställde genast klipptid åt mig, till en timma senare. Frisören vi brukar klippa oss hos ligger bara ett kvarter från mammas jobb. Att man ibland kan få tid hos henne samma dag, eller samma eftermiddag, som man ringer kan man antingen se som jävligt praktisk eller som en ifrågasättning av hennes skicklighet. Hittills har jag alltid varit nöjd i alla fall. Idag blev det lite kortare än väntat, men egentligen är det the shit ändå. Palla långt hår och att behöva lägga ut 300 spänn snart igen när luggen växt över ögonen.

Vi köpte hem muffins och fixade vinterskor till mig. De är svarta. De är alldagliga. De smälter in i mängden. De kommer bli supersköna när jag gått in dem. Jag kommer ha ett helvete NÄR jag går in dem. De är slappa and that's all that matters! Jag älskar att jag inte orkar bry mig lika hundraprocentigt längre. Allt kommer lösa sig bara jag tar det lugnt och jobbar på. Idag har varit en positivt dag, trots den väldigt dåliga starten. Den har varit positiv. Så positiv att det inte kändes så jobbigt att hamna i världens finaste bilkö på hemvägen. Bakljus är ju röda och framljus vita. Ett pärlband. Och så hejar vi på växthuseffekten lite extra. Bara för att det är så kul.

I don't remember
Did something in my past create a whole?
Don't use your gender
To drive a stake right through my soul

Shallow Shallow
Give it to me, Give it to me
Scissors cutting out your anger
Shallow Shallow
No good to me, not if you bleed
Bite your tongue ignore the splinter

Saviour (Vox) - VNV Nation

Jag vaknade med Simon & Garfunkel på jättehög volym. De är verkligen söta. Man kan inte hitta ett annat ord som skulle beskriva dem bättre. De är bara jättegulliga. De är sköna att somna till och härliga att vakna till. Inte så hårt liksom, bara väldigt vänligt. Jo, så kanske man kan säga också. De känns vänliga.

Jag skulle till Christina. Det är mammas kusin, det är enklast att förklara det så. Hon är jordens gulligaste och jag brukar åka dit då och då och hälsa på henne och barnen - mina sysslingar. Det är Hjalmar, Ida och lilla Malte. De har precis flyttat norr om stan. Hur ofta är jag där annars? Liksom, gröna linjen och Söder is the shit.

Att ta sig till Danderyd var inget problem. På bussen och tunnelbanan satt jag och skissade upp planen till min bestseller. Jag börjar ana vad den ska handla om nu även fast storyn inte är helt komplett.
Antagligen är den fånig, i andras ögon som inte ser vad den handlar om, men jag bryr mig inte. Jag orkar inte bry mig, än så länge gör den mig lyckligare. Så länge den funkar.

Vid Danderyd lekte bussen med mig. Eller, med alla oss som stod och väntade, ivriga att komma därifrån. Den åkte bara förbi först, och en bussterminal är ju aldrig det roligaste stället i världen. Jag passade på att dyka längre ner i Whiteout - Ken Follett som jag snappade upp på Arlanda innan planet till Rom skulle lyfta. Follett är jordens grymmaste författare! "Pillars Of The Earth" (Svärdet och Spiran) är den bästa bok jag någonsin läst. Har den både på svenska och engelska men har bara läst den svenska, när jag var runt tretton år. Ibland letar jag upp den och läser små utdrag jag minns speciellt. Det är den boken jag varit närmast att gråta av. Den engelska upplagan ligger i den berömda högen på nattygsbordet och bara väntar på att bli läst. Tror den blir nästa, är hur sugen som helst! Follett-maraton!

Jag följde vägbeskrivningen till punkt och pricka och kom lyckligt fram. Ungefär två timmar tog det med SL. Christina hade köpt sushi till mig. Sushi! Hur mycket snällare kan man bli? Jag fick ner sex bitar och det var helt underbart. Sushi! Vi pratade om mycket och länge. Hon tipsade om olika folkhögskolor för skrivande jag kunde söka till efter Gymnasiet. Om jag nu klarar det. Vänta lite, det är inget snack om saken, jag SKA klara det, finns inget alternativ. Och verkligen inte nu. Finns det en skola för skrivande, då vill jag dit. Då ska jag dit. Det är det absolut roligaste som finns - klart jag ska göra det resten av livet.

Jag åkte hem och fick pannkakor med banan. Tittade på That '70s Show som Mirre spelat in. Jättesnällt! Det var ett grymt avsnitt! Vill ha alla säsonger NU! Hinner ju aldrig hem i tid tills de går på TV, plus att det är reklampauser och endast ETT avsnitt om dagen. Suck. Improve world! Improve.

Låten är bara... För mycket. För bra känns det som. Det drar lite i magen på vissa ställen. Där den är extra bra.

As the stars appear
I know I'll find you staring at the sky
Pointlessly reaching for some light
You hope to guide your sorry way

Your body bleeding
Your body burned
Your body scarred
Around tha cinder of your heart

A God of love
A God of care
A God of hope
A God of words
A God as lost as you and blind
To fill your hollow soul again
You seek a God to stand above you
Wrapping healing arms around you
You'll find another God of pain
A God of suffering and tears
Give yourself unto your God
Sacrifice yourself again
Burn your thoughts erase your will
To Gods of suffering and tears
Tie hollowed bonds around your hands
Kneel before this seat of shame
To Gods as lost
Gods as blind
Gods of suffering and pain

Fearless - VNV Nation

Egentligen älskar jag mat; det är helt fantastiskt vad underbart det är! Fett och runt och mycket och smak! Lukter är ju underbart, men det är faktum att näsan vänjer sig väldigt snabbt vid en lukt så att man inte känner den speciellt tydligt sen. Smaken fungerar inte riktigt likadant. Plus att man får något att tugga på. Jag måste varit störd i den orala fasen. Om Freud nu har rätt, men det kommer vi aldrig få reda på. Lax är hur gott som helst, och brieost med digestivekex är fint vid de flesta tillfällen. Ja, så är det.

Vänta, nej, då var det. I imperfekt, icke-presens, dåtid. Tempus is the shit. De senaste dagarna har någon hoppat på min magkänsla. Du vet, sovit för länge på armen så att man tappar känseln och den känns som en disktrasa, som Harry Potters arm när den där puckade läraren trollade bort alla hans ben. Det fast i magen, numb liksom. Jag kan inte komma på det svenska ordet. Hur som helst, magen känns inte av. Den är liksom avtrubbad i änden på alla känslonerver. Jag känner ingen hunger.

Det är för lite när man kan räkna upp vad man ätit de TRE senaste dagarna. 1 glas oboy, X muggar te, 2 toastmackor med enbart smör på, X godisbitar, X nachochips med tillbehör, 2 varma koppen, en halv portion pasta, en liten tallrik gröt med russin, några clementiner, en köttbulle, en sparris, kräm med mjölk och kex, en bulle, X kakor och lite yoghurt. Om jag påstår att man ska äta två mål ordentlig mat om dagen, lunch och middag, så har jag bara ätit två HALVA såna portioner. Dvs jag ligger 5 portioner back. På tre dagar. Och det enda jag känner är ett annat sorts magont som mixas ihop med det andra så skillnad inte riktigt existerar på det sätt jag vill.

Och juste, en halv portion glass. Min stora passion här i livet är glass. Egentligen. Det ordet börjar återkomma mer och mer. "Jag lovar, jag kan det här EGENTLIGEN och borde få MVG, men det gör så jävla ont att plugga att jag inte kan bevisa det. Snääääälla?" Min passion här i livet är vanligtvis glass och jag lämnar inte en droppe till spillo! Igår blev det rester två gånger. Just nu är sushi det enda som lockar. Jag lovar, om några år kommer säkert livsmedelsverket ut med en kontroversiell rapport angående wasabins beroendeframkallande effekter. De smetar ju in alla bitar med det, och både jag och Albin är sjukligt sugna på sushi. Jag vill speciellt ha bitarna med lax. Mums!

Mamma kom in till mig där jag låg i mitt lilla spindelnät av armar och ben mitt på sängen och sa att jag måste äte. Jag sa att sushi was all I wanted och hon nämnde att hon köpt någon nedfryst variant som fanns kvar. Vi gick ner, och kollade in det. Fryst sushi? Jag var skeptisk och den skulle tina i två timmar. For two fucking hours! Yes, det är kul att svära. Varför skulle man annars göra det? Ändå, vad hade jag att förlora? Jag la ut den råa, frysta fisken, placerad på lika frysta risklumpar och satte mig i vardagsrummet med That '70s Show och väntade. Det stank bara fisk när de var klara. Smakade och spottade ut båda sorterna. ALL aptit som eventuellt fanns var nermejad. Så nu vet ni det, torsk på fryst sushi. Haha.

Texten då. En del stämmer ju, metaforiskt sett, och går att relatera till som det mesta annat. Men det är  ändå så... du vet... äh. Du förstår.

So many little things followed me
So many little things that bothered me. But I found my answer
From all the chaos that followed me I have found my answer
I've told you before don't follow me because I am not your answer

I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
These are the words I say to myself every day
I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
Tell me what ritual I should have today
But I'm not alone. I've resolved so many things and set myself free

Regret - John Frusciante

Det som piggar upp en bäst i hela världen, det måste ju vara Kusinfilm (www.kusinfilm.com). De är sjukt roliga!  Särskilt mitt i mörkaste natten, när man är lagom trött och flummig. Då är de pricken över i! Jag hade Kusinfilm- och Knappnytt-marathon inatt. Blandat med musikvideor och liveframträdanden från diverse hemsidor. Det kan man underhålla sig med for several hours om man inte vill eller orkar sova. På lov är det ju liksom en outtalad regel att INTE sova på nätterna. Att skjuta upp dygnet genom att sitta framför datorn och göra ingenting. För mig, ja. Jag hatar det och jag älskar det.

Reminds me that it's killing time on this fateful day.

Den här låten är helt fantastisk, HELT fantastisk. Den säger så enkelt och ändå så mycket i ett väldigt stilla men kraftfullt mantra. John Frusciante är ett geni. I love it!

I regret my past
I regret my past
I regret my past
I regret my past

Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone

I regret my past
I regret my past
I regret my past
I regret my past

Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone
Stay alone

English Summer Rain - Placebo

Vi var ett gäng som åkte och badade, som jag gjort många gånger, i alla skeden i alla tider. Det var bara nya människor, fast ändå gamla. Ingnodda, jag känner dem. Vi var förväntansfulla och glada och det vart väldigt kul. I och ur rutchbanor, ut i kalla luften till dimman och snöflingorna, varmt och pratsamt i bubbelpoolen.
Jag älskar att bada, hur man rör sig i vattnet. Att släppa allt och känna hur vattnet ändå drar upp en till ytan och helt mjukt tar hand om en. Låter en ligga där, ihopkrupen och flyta precis vid ytan med ansiktet mot evigt. Jag älskar vatten.

Alla blev hungriga. No shit, liksom. Vi hade varit duktiga och tidiga och lunch borde vara logiskt. Jag var inte ett dugg hungrig, hade ingen aptit. Jag är van, följde med till Kungshallen ändå. Att äta är ju ändå en social grej och jävligt gott kan det vara. Kanske kunde jag få i mig lite? Eftersom Idas val var TacoBar hängde jag på ditåt trots skepsis. Då slapp jag vara själv och vilsen. Lilla Tessan.

Åtta pers skulle hitta plats, tränga ihop sig och äta. Låter det konstigt? Nej, verkligen inte. Men det var mitt i smeten, trångt som fan och folk överallt. Folk, människor, personer. Med ögon. Ögon som ser, ögon som mäter, ögon som dömer. Allt ljud var högt och jag kände hur allt pressades mot mig. Luften på något sätt. Jag blundade och försökte låtsas att det bara var högtalare runt omkring, att jag egentligen var ensam.
Det gjorde så ont. Så onaturligt ont. Att sitta där och försöka äta och se normal ut. Och andas. Det gör så fruktansvärt ont att andas. In och ut. Det går inte och jag vill inte.

Jag försökte säga något, att om vi satt där kunde det komma. Mina fantastiska implosioner. Det kunde komma och jag var så rädd. De förstod inte. Samtidigt kan jag inte alls bestämma vad åtta människor ska företa sig. De förstår inte. Ingen förstår. Hur det känns att vara så hjälplös, att inte vara något. Hela tiden. Jag är ett hål. Det är sant! Ett hål, ett ingenting.

Niclas matade i mig min portion. Jag kunde äta kanske fem nachos all by myself. Sen sa det stopp och magen revolterade. Eldfågeln kom och härjade, jag visste och visste och ville smyga undan. Som en råtta som fått i sig gift och börjar må illa. Fast jag hade bara suttit rakt upp-och-ner i ett rum fullt av människor. När vi gick var det jobbigt att gå. Det gick, men precis. Det gjorde så ont! Det gör så jävla ont! Förstår ni? Förstår ni? Det gör så fantastiskt jätteont. Jag önskar det fanns något super-Ipren.

När bussen äntligen kom hade jag hängt på fiskekroken bra länge. Kollade mobilen efter mess från dig. Varför? Det är lönlöst, jag vet det. Jag hatar det. Jag hatar detta eviga klagande men det är det enda jag ser. Förlåt. Bussen kom äntligen och jag fick sitta ner. Så trött. Och ni tog hand om mig. När det rann över kanten tog ni hand om mig, som de bästa människorna i hela världen. Pappa kom och hämtade och ramlade i säng. I pyjamasen som är mjukast i hela världen och lyssnade på "Epicentre" over and over. I can't say that you're losing me. Det var första gången jag grät. För jag kan inte säga att det är sant.

Always stays the same
Nothing ever changes
English summer rain
Seems to last for ages

I'm in the basement
You're in the sky
I'm in the basement baby
Drop on by

Hold your breath and count to ten
And fall apart and start again
Hold your breath and count to ten
Start again start again

Hold your breath and count to ten
And fall apart and start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again

Beloved - VNV Nation

Frustrationen dyker upp som mörka människor när jag går genom en snömörk skog mitt i natten. Det stod någon framför mig, flera meter då. Den stod där och kollade på mig när jag kämpade för att ta mig hem, kämpade för att kunna gå. För att kunna gå hem. När jag kunde sortera ut ögonen från Animal Bar såg jag träden. Att det bara var två träd som var lite för närgångna på varandra. Men det var ju du, egentligen. Egentligen var det bara du. Jag planterar dig i träden när du omedvetet vägrar att vara här. Jag ger dig kroppen av ett träd. Känns det konstigt? Jag bara undrar. En trädgubbe som din skepnad är mer verklig för mig än den riktiga. Känns det konstigt? Förlåt, jag bara undrar.

En favorit i repris, andra för i år. Det sämsta avsnittet av den sämsta tvserien som går i repris tre gånger på samma kväll under bästa sändningstid i den enda existerande kanalen. Med massa reklampauser så man inte får reda på vad som kommer hända. Så man inte har en aning om vad som egentligen händer. Jag hatar det. Ska jag vara ärlig mot mig själv och människan och allt ska jag säga att jag sällan hatar ett annat fenomen lika mycket. Aldrig på samma sätt i alla fall. Jävla fan! Det är frustrerande att inte kunna tala i klarspråk. Jag får inte, det går inte. Därpå bygger frustrationen. Jag vill skrika ut högt högt högt, så stämbanden slits av! Jag vill vill vill men det går inte. Då kunde jag lika gärna korsfästa mig, det skulle vara samma emtionella konsekvens. "Feels a lot like suicide. Slow and sad. Come in silence". Om allt bara kunde komma på en gång och i klarspråk så att till och med jag vet vad som händer. Som om det någonsin kommer hända. Det är "Though Some May Hold The Rose Some Hold The Rope". Återigen, jag hatar att jag älskar dig, fast numer och idag nästa människa i kön. Vill du vara nästa?

Den här texten är bäst just nu, och bara för dig. Bara för dig. För jag vill att du ska döda mig. Du lovade att jag skulle få se dig. Att du inte skulle lämna mig. Jag vill att du ska döda mig. Jag vill att du ska döda mig.

It's colder than before
The seasons took all they had come for
Now winter dances here
It seems so fitting don't you think
To dress the ground in white
And grey

It's so quiet I can hear
My thoughts touching every second that I spent
Waiting for you
Circumstances afford me
No second chance
To tell you
How much I've missed you

My beloved do you know
When the warm wind comes again
Another year will start to pass
Please don't ask me why I'm here
Something deeper brought me
That I need to remember

We were once young and blessed with wings
No heights could keep us from their reach
No sacred place we did not soar
Still greater things burned within us
I don't regret the choices that I've made
I know you feel the same

My beloved do you know
How many times I stared at clouds
Thinking that I saw you there
These are feelings that do not pass so easily
I can't forget what we claimed as ours

Moments lost though time remains
I am still proud of what we were
No pain remains
No feeling
Eternity awaits
Grant me wings that I might fly
My restless soul is longing
No pain remains
No feeling
Eternity awaits