MEISGREECE

Det är 34 dagar kvar till jul
Jag och Ida besökte IKEA i helgen. I står för Ingvar, K för Kamprad, E för Älmhult fast med gammal stavning och A något jag inte alls vill minnas. Det fanns mycket julpynt att betrakta, begrunda och betala för. Vi kom dit med inställningen att "Vi ska bara köpa DEN HÄR grejen". Yeah, right. Det slutade med att vi började plocka grejer åt varandra. "Det här skulle passa ASBRA i ditt rum". Smile! Vad säger man då liksom? Och vi har ju koll på varandra och det fanns himla mycket bra grejer. När vi kom till kassan hade jag inte tillräckligt mycket pengar på kortet, det fattades en tia eller så. Tur att jag hade några kontanter så jag kunde ta mig därifrån med äran i behåll.

Jul. Hittills har jag druckit glögg, bakat lussebullar, ätit pepparkakor, druckit julmust och bakat kola och knäck. Julen är snart här, det känner jag i luften. När jag och Ida satte oss på marken, mitt i det övergivna köpcentret under taket och drack julmust och åt peppisar. Det var spontanious, och jag älskar det. Precis så ska livet vara. En känsla, en impuls. Bara så. Jag längtar till jullovet, att få ligga med huvet i fotändan av sängen och stirra upp i himlen. Då ska det falla stora, tunga snöflingor där. Jag älskar dem så länge de svävar, så länge de flyger. Då ska jag ut och gå mitt i natten, igen. Snön ska knarra under fötterna och gatlyktorna ska få allt att gnistra.

Jag och Ida vandrade omkring i hennes område inatt. Igårnatt. Jag bodde där tills jag var fjorton och det inte var kul längre att vakna av snorungarna-på-gårdens tjut en varm lördagsmorgon. Vi tog en avsiktlig nostalgitripp. Hon vandrar ju inte heller omkring där längre. Varför skulle man? Först upp till stora lekplatsen. Där gungade vi och pratade, hängde när vi blev äldre och gick i mellanstadiet. Jag, Mickis, Linda, Linus, Ida, Sofie och Lucas. Jag tror det var vi som mest. Plus minus några. Annars lekte vi burken och en speciellt kull-lek i borgen. Borgen som nu inte finns längre. Kvar är bara ett berg. Ett kalt, ensamt berg. Jag har så många bra minnen därifrån (minus det när Linda ramlade ner och slog i huvet) att det verkligen var jättesorgligt att se att det var borttaget.

Vidare upp till mitt radhus var det mesta annorlunda. Nya buskar och träd. Nya människor. Genast ville jag kasta ut dem och flytta in igen. Ha ett rum med fyra raka väggar och nära till bussen. Nej. Vi gick ut på ängen och ner till bäcken. Över berget, hälsade på hästarna och gick genom skogen där man kan varenda meter. Synd att det var så mörkt. Vi vågade oss inte till kanten och ner i det vi en gång kallade blåbärsdalen. Ner för vägen genom hela området. Vägen där man tävlade om vem som kunde cykla snabbast ner. Vägen där man cyklade ner så snabbt det gick för att känna sig fri. Mitt i vägen där man inte fick vara. Barndomsminnen är det sannaste man har för ingen kan någonsin förstöra dem. Förutom om någon kommer till en och skrovlar fram genom ansträngd andning att "Luke, I'm your father!"

Jag har bara drömt mardrömmar de senaste nätterna. Flera med inspiration ur livet (past and present) och andra helt bisarra målningar. De är enkelriktade, det handlar bara om att springa för smärta. Fysiskt sådan. De verklighetstrogna är enbart... outhärdliga. Jag vill klippa av den svansen, kasta av mig den ryggsäcken. Förut kunde jag skratta åt mardrömmar eftersom de bara var mardrömmar. Nu är de för personliga för att man ska kunna vifta bort dem. Nu vill jag hellre bli av med det de bygger på. Bli av med gamla spöken, helst utan att facea demonerna. Helst vill jag inte se dem mer, någonsin.

Det är 22 dagar kvar till Red Hot Chili Peppers i Globen

I want you now
Tomorrow won't do
There's a yearning inside
And it's showing through
Reach out your hands
And accept my love
We've waited for too long
Enough is enough
I want you now

My heart is aching
My body is burning
My hands are shaking
My head is turning
You understand
It's so easy to choose
We've got time to kill
We've got nothing to lose
I want you now