MEISGREECE

Vi snackade och skrev lyrik på litterära gestaltningen. Jag önskar att den kursen kunde fortsätta genom hela trean. Den är mycket mer givande än någon annan kurs, i alla fall för mig. Det kom en författare (som ibland jobbar som bibliotekarie i skolbiblioteket) och snackade och ledde lektionen. Det var intressant att se hur alert han var på att analysera alla dikter vi gick igenom. Det märktes att han var van att se dem ur olika perspektiv och testa tankarna runt dem. Vi pratade först om dikter i ett häfte vi fått och började sedan med olika övningar. Jag tyckte att det gick rätt bra, sådär lagom. Ingen blev fantastisk och ingen blev helskitig. Det var tills de deklarerade högläsning av ett av dem.

Du har väl någon gång råkat snubbla över en kärlekshistoria när du läst? Ni vet, precis innan drömkillen kysser tjejen och hon tänker något i stil med att "Han måste höra mitt hjärta dunka". Å herregud. Det var det gånger tusen. Fast utan kille och med en dikt istället. Och tjugo till djupet och känslan okända människor. Hjärtat hoppade verkligen, upp och ner. Jag skulle inte alls blivit förvånad om det plötsligt trängt sig upp ur halsen och lagt sig tillrätta på blocket framför mig.

I vanliga fall har jag inte problem med att prata inför grupp. I ettan höll jag tal inför tre klasser på ett litet podium. Visst var jag nervös och adrenalinkicken efteråt var (nästan) to die for. Det var ändå INGET i jämförelse med detta. Och överhuvudtaget, att göra redovisningar (svenska eller engelska spelar ingen roll) har alltid gått obehindrat.

Alla började läsa upp sina dikter en och en, helt obesvärat. Alla fick jättefin kritik och deras meningar, stycken och konstpauser diskuterades i all evighet men för mig kunde det gärna få pågå än. Jag var livrädd att jag skulle svimma medans jag läste och försökte koncentrera mig på att få ner luft i lungorna. Om jag svimmade, vad skulle hända då? Skulle någon skratta? Skulle alla komma ihåg mig som "hon-den-där"? Skulle jag fortfarande kunna andas, när jag inte var vid medvetande? Det var ju knappt det gick när jag var vaken. Skulle jag överhuvudtaget vakna?

Min tur kom närmare och närmare. Rösten stockade sig och Rebecca som satt bredvid måste verkligen ha hört hur jag kämpade med andning och blodomlopp. När jag läste klumpade röste ihop sig som den aldrig gör annars. Jag kände knappt igen mig själv. Jag kom igenom den i alla fall. Jag tog mig igenom den, till the Bitter End som Mr Molko skulle uttryckt sig.

Och blodet rann
Vad han sa
Nej, inget
En kokande gryta
Pluggen ur badkaret
Virveln går medströms
Han sa något
Jag minns inget
Plåtburksknackning
Med smala ögon
Jag minns inte vad han sa
Skura upp droppar
Och jag -
Hans händer mot kinderna
Och blodet rann

Sen var det tyst. Helt knäpptyst innan någon tog till orda, och THANK GOD att det var positivt. Som en tavla sa Andy. Tack, tack. Det var det läskigaste jag varit med om. Konstruktiv kritik och analys av en dikt (som handlar om ett egentligen ganska traumatiskt barndomsminne) i helklass. En riktig urladdning. Oj oj oj.

Thinking hurts and thoughts don't rhyme
To those of us who've never tried
To find a face behind our lipstick smiles
And as our pretty faces die
Our broken hearts will wonder why
The make-up just won't hide the scars of time