MEISGREECE

Igår var en sån där dag. Och den var upp och ner. En sån där kula man köpte när man var liten, som man hade när man var liten. När man skakar den, vänder den upp och ner, hoppar när man håller i den. Då snöar det i den. Eller så faller det ner glitter. Oftast snö. Små vita, vita flingor. En sån kula, en sån kula. The world is in a chrystal ball. En sån var världen igår. Det var upp och ner men ändå vackert. Fint, som om... yes.

Efter flera lektioner, efter flera kopieringskort i biblioteket. Egentligen efter flera frusna vattenfall. Då ringde Tecla. Hon ville ses en kortis och vi gick förbi slottet, över skeppsbron som jag tror att den heter och ut mot Skeppsholmen. Stadsljus igen. Staden från den vyn är allra vackrast. Vi gick runt, ut på Kastellholmen och till färjan på Skeppsholmen. Det är så lugnt där ute. Som om allt är stilla, som om tiden är stilla. Det är fint på dagen också, mysigt, men när det är mörkt det ändå tusen gånger bättre.

På kvällen tog jag och Ida oss bort till Rebecca. Det är en bit, men den var fin. Hennes hus var det mest otroliga jag sett. Där otrolig är jättepositivt. Det var mysigt, vackert och underbart. Hennes rum var motsatsen till en IKEA-katalog, apropå att de hade varit på IKEA. Det det mest personliga rum jag stött på. Det kunde inte varit mindre Rebeccigt. Som hon drog till med "Det är inte jag som format rummet, det är rummet som format mig". I en fantasivärld hade det defenitivt kunnat existera. Jag vill ha hennes rum. Fast det är inte rätt. Det är hennes och det är hon. Bara helt underbart.

Vi var några stycken där, några många trevliga och glada människor. Jag har nog inte skrattat så mycket på länge och jag har saknat det. Frihet, verkligen. Vi bakade lussekatter och lussebullar med mycket smör och mandelmassa. Och så var det russinleken, fast jag vart den enda som hann leka och äta russin. Sen drack vi glögg, när allt var färdigt. Jag har saknat glögg en hel del. Varför dricker man det bara under en kort tid per år? Det är samma sak med semlor. Det är jättegott, så varför inte alltid ha lov att äta det? Dumma, dumma värld.

Vi skulle sen hem och ut i vinternatten. Bussen var bara några minuter sen, men det verkar som att anslutningsbussar mitt i natten gör allt för att slippa vara anslutningsbussar. Egentligen kan jag inte säga att de är dumma. Jag skulle inte vilja vara en anslutningsbuss mitt i natten, mitt i ödemarken. Vi fick vänta en halvtimme. Egentligen bara en halvtimme, men eftersom minusgraderna och alla trevliga på väg hem från fyllefest-människor var lagom trevliga blev halvtimman en äkta halvtimma. Lång och så. När bussen äntligen kom var det en lättnad, men nu.

LagomRoligKille: Ska ni med bussen?
Nathalie: Nej, vi står här bara för att det är kul.
LagomRoligKille: ...

Tur att Nathalie höll huvet kallt så jag fick skratta igen. I stundens hetta, men superkyla, var det väldigt under hållande och väldigt kul.

Tillslut kom jag hem i alla fall. Klockan var kanske tre på natten när jag programmerade cd-spelaren att endast ta de bra låtarna av Kents B-Sidor. Jag borstade tänderna, kröp ner mellan de mjuka, varma lakanen och somnade efter endast en halv låt för att vakna upp av telefonens gälla signal kanske tolv timmar senare. Mamma meddelade att de var hos några kompisar och fikade på väg till Båtmässan. Rullgardinen var nere och rummet mörkt. Huvet kändes som om det skulle sprängas och mamma meddelade hur mycket klockan var. Så jag läste två spännande kapitel i min bok, gick ner och gjorde i ordning lite mer glögg och drack det med några av lussebullarna Rebecca skickade med mig hem igår. Och te och clementin eller mandarin. Vad heter de egentligen?

Tanken att julen är på väg, den är här. Jag vill göra nejlikeapelsiner, kola och skriva julklappsrim. Slå in paket och lacka dem. Alla blir så varma i juletider. Och det blir billigare att köpa ljusslingor jag egentligen inte vill ha till mitt rum. Men till tv-hörnan på övervåningen. Men då måste de passa in till den röda 70talslampan jag tvingade mamma att köpa på loppisen. Den är jättefin.

Det regnar ute. Eller, det regnade ut och jag önskar att det fortfarande gjorde det. Här nere med alla fönster överallt gör dropparna så hårda, stora ljud. Det är mysigt. Väldigt mysigt. Ännu mysigare när man är själv och ännu mysigare när man är två. Twosome.

Ändå har jag något emot Jocke Bergs talspråk när låten är nedskriven. Tur att det inte hörs när han sjunger

Jag är född i en spökstad
där alla vet att jorden är platt
Jag växte upp i en spökstad
där torget blir ett slagfält varje natt

En dröm för dej, en dröm för oss som längtar
efter nån som håller om oss hårt
En lögn för mej, en lögn för oss som väntar
på svaret som ni aldrig kommer få
Tror du att kärlek är som sångerna vi hör?

Jag har sålt min själ till ett bolag
som aldrig kunnat skilja rätt från fel
Jag blev kär i en spökstad
du, du, du gör mej hel