MEISGREECE

Machines have less problems.
I'd like to be a machine, wouldn't you?
- ANDY WARHOL

Solen sken fram. Himlen var mörkljusblå och som Albin förtydligade, släppte ut all värme. Molnen man aldrig saknar stänger inne värmestrålningen i atmosfären. Därför var det också lite kyligt idag och solen brände inte sådär som den borde göra. Jag saknade det medan sällskapet mer drog sig undan det lilla ljus som ilade ner mellans stadens höga byggnader.  Efter ett tag, ja, precis innan jag gick in i skuggan på perrongen. Då kom solen ordentligt. Snart försvinner den, nästan helt. Undrar när jag får se den igen?

Jag stod ovanför slussen vid Djurgårdsfärjorna. Vattnet rinner fram där. Forsar fram, rusar fram, mullrar fram. Jag tröttnar aldrig att kolla på det. Känns ungefär som ett simulerat hav; ytan ändras hela tiden. Pappersmuggen fick precis plats på räcket. Jag älskar helt och hållet känslan av att ställa ner den. Tyngden, den när den balanserar upp sig själv genom att bara stå där.  Och så vattnet som myllrade fram under. Jag vill stå där mitt i natten, när allt är tyst förutom min egna filmmusik, när allt är stilla. Då är det mörkt förutom vid Gröna Lund och kryssningsbåtarna vid Londonviadukten. Stadsljus. Det är de elektriska ljus som är vackra. På avstånd då.

Jag åker den båten oftare och oftare. Djurgårdsfärjan. Inte oftare som i ofta. Men oftare. Hanna gav mig jordens gulligaste kort. Hon är så bra på sånt, att vara finurlig och underbar på samma gång. Hej! Det braiga med Djurgårdsfärgan är att man är på vattnet, man ser stan från vattnet, och det är varmt. Det är varmt i båten. Jag lovar. Blir personalen sur om man sätter sig där och åker runt, runt? Någon dag när man har lagom lite att göra. Eller så åker man över, går runt Djurgården (som är helt bortglömt egentligen) och åker tillbaka. Då får man motion och höstlöv också.

Vi skulle ha Litterär Gestaltning på Moderna Museet. Vi fick gå omkring och kolla på tavlorna, statyerna och skriva dikter, lyrik, om dem. Och tjuvlyssna på alla tretusen guidegrupper som gick förbi. Någon som vill träna magstöd, kontakta guiderna där! Kan påstå att de hade lite till övers. Av texterna jag skrev blev jag nöjd med kanske hälften. För att hälften kändes bra när jag började, och då fortsätter de vara så.
Det fanns jättemånga vakter. Såg nya hela tiden, med nya ansikten. Ändå var jag inne i samma fem rum under alla minuter jag var där. Undrar vad de får i lön? Jag menar, det måste vara bra betalt om de ska se exakt samma tavlor, samma väggar varenda dag. En av dem kom och prata med oss och frågade vad vi gjorde. Hon hade en sån där hörsnäcka Matrix-agenterna har. Läskigt, men resten av dem gav oss bara stenansikten. Kanske borde tillägga att resten var män, för att få in en könsvinkling.

Jag gick hem från bussen och marken glittrade. Då såg jag att det inte behöver vara snö för att vara glittervackert. Det är så mycket mer när löven, asfalten, stenarna, du vet, allt glittrar från gatlamporna. Ännu ett argument mot vintern, yes.

I am the rain
Falling down to cover you
Wish me away
But I'm here for your own good
I am the storm
Sent to wake you from your dream
Show me your scorn
But you'll thank me in the end