MEISGREECE

Egentligen älskar jag mat; det är helt fantastiskt vad underbart det är! Fett och runt och mycket och smak! Lukter är ju underbart, men det är faktum att näsan vänjer sig väldigt snabbt vid en lukt så att man inte känner den speciellt tydligt sen. Smaken fungerar inte riktigt likadant. Plus att man får något att tugga på. Jag måste varit störd i den orala fasen. Om Freud nu har rätt, men det kommer vi aldrig få reda på. Lax är hur gott som helst, och brieost med digestivekex är fint vid de flesta tillfällen. Ja, så är det.

Vänta, nej, då var det. I imperfekt, icke-presens, dåtid. Tempus is the shit. De senaste dagarna har någon hoppat på min magkänsla. Du vet, sovit för länge på armen så att man tappar känseln och den känns som en disktrasa, som Harry Potters arm när den där puckade läraren trollade bort alla hans ben. Det fast i magen, numb liksom. Jag kan inte komma på det svenska ordet. Hur som helst, magen känns inte av. Den är liksom avtrubbad i änden på alla känslonerver. Jag känner ingen hunger.

Det är för lite när man kan räkna upp vad man ätit de TRE senaste dagarna. 1 glas oboy, X muggar te, 2 toastmackor med enbart smör på, X godisbitar, X nachochips med tillbehör, 2 varma koppen, en halv portion pasta, en liten tallrik gröt med russin, några clementiner, en köttbulle, en sparris, kräm med mjölk och kex, en bulle, X kakor och lite yoghurt. Om jag påstår att man ska äta två mål ordentlig mat om dagen, lunch och middag, så har jag bara ätit två HALVA såna portioner. Dvs jag ligger 5 portioner back. På tre dagar. Och det enda jag känner är ett annat sorts magont som mixas ihop med det andra så skillnad inte riktigt existerar på det sätt jag vill.

Och juste, en halv portion glass. Min stora passion här i livet är glass. Egentligen. Det ordet börjar återkomma mer och mer. "Jag lovar, jag kan det här EGENTLIGEN och borde få MVG, men det gör så jävla ont att plugga att jag inte kan bevisa det. Snääääälla?" Min passion här i livet är vanligtvis glass och jag lämnar inte en droppe till spillo! Igår blev det rester två gånger. Just nu är sushi det enda som lockar. Jag lovar, om några år kommer säkert livsmedelsverket ut med en kontroversiell rapport angående wasabins beroendeframkallande effekter. De smetar ju in alla bitar med det, och både jag och Albin är sjukligt sugna på sushi. Jag vill speciellt ha bitarna med lax. Mums!

Mamma kom in till mig där jag låg i mitt lilla spindelnät av armar och ben mitt på sängen och sa att jag måste äte. Jag sa att sushi was all I wanted och hon nämnde att hon köpt någon nedfryst variant som fanns kvar. Vi gick ner, och kollade in det. Fryst sushi? Jag var skeptisk och den skulle tina i två timmar. For two fucking hours! Yes, det är kul att svära. Varför skulle man annars göra det? Ändå, vad hade jag att förlora? Jag la ut den råa, frysta fisken, placerad på lika frysta risklumpar och satte mig i vardagsrummet med That '70s Show och väntade. Det stank bara fisk när de var klara. Smakade och spottade ut båda sorterna. ALL aptit som eventuellt fanns var nermejad. Så nu vet ni det, torsk på fryst sushi. Haha.

Texten då. En del stämmer ju, metaforiskt sett, och går att relatera till som det mesta annat. Men det är  ändå så... du vet... äh. Du förstår.

So many little things followed me
So many little things that bothered me. But I found my answer
From all the chaos that followed me I have found my answer
I've told you before don't follow me because I am not your answer

I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
These are the words I say to myself every day
I am not alone, I am not afraid, I am not unhappy
Tell me what ritual I should have today
But I'm not alone. I've resolved so many things and set myself free