MEISGREECE

Vi var ett gäng som åkte och badade, som jag gjort många gånger, i alla skeden i alla tider. Det var bara nya människor, fast ändå gamla. Ingnodda, jag känner dem. Vi var förväntansfulla och glada och det vart väldigt kul. I och ur rutchbanor, ut i kalla luften till dimman och snöflingorna, varmt och pratsamt i bubbelpoolen.
Jag älskar att bada, hur man rör sig i vattnet. Att släppa allt och känna hur vattnet ändå drar upp en till ytan och helt mjukt tar hand om en. Låter en ligga där, ihopkrupen och flyta precis vid ytan med ansiktet mot evigt. Jag älskar vatten.

Alla blev hungriga. No shit, liksom. Vi hade varit duktiga och tidiga och lunch borde vara logiskt. Jag var inte ett dugg hungrig, hade ingen aptit. Jag är van, följde med till Kungshallen ändå. Att äta är ju ändå en social grej och jävligt gott kan det vara. Kanske kunde jag få i mig lite? Eftersom Idas val var TacoBar hängde jag på ditåt trots skepsis. Då slapp jag vara själv och vilsen. Lilla Tessan.

Åtta pers skulle hitta plats, tränga ihop sig och äta. Låter det konstigt? Nej, verkligen inte. Men det var mitt i smeten, trångt som fan och folk överallt. Folk, människor, personer. Med ögon. Ögon som ser, ögon som mäter, ögon som dömer. Allt ljud var högt och jag kände hur allt pressades mot mig. Luften på något sätt. Jag blundade och försökte låtsas att det bara var högtalare runt omkring, att jag egentligen var ensam.
Det gjorde så ont. Så onaturligt ont. Att sitta där och försöka äta och se normal ut. Och andas. Det gör så fruktansvärt ont att andas. In och ut. Det går inte och jag vill inte.

Jag försökte säga något, att om vi satt där kunde det komma. Mina fantastiska implosioner. Det kunde komma och jag var så rädd. De förstod inte. Samtidigt kan jag inte alls bestämma vad åtta människor ska företa sig. De förstår inte. Ingen förstår. Hur det känns att vara så hjälplös, att inte vara något. Hela tiden. Jag är ett hål. Det är sant! Ett hål, ett ingenting.

Niclas matade i mig min portion. Jag kunde äta kanske fem nachos all by myself. Sen sa det stopp och magen revolterade. Eldfågeln kom och härjade, jag visste och visste och ville smyga undan. Som en råtta som fått i sig gift och börjar må illa. Fast jag hade bara suttit rakt upp-och-ner i ett rum fullt av människor. När vi gick var det jobbigt att gå. Det gick, men precis. Det gjorde så ont! Det gör så jävla ont! Förstår ni? Förstår ni? Det gör så fantastiskt jätteont. Jag önskar det fanns något super-Ipren.

När bussen äntligen kom hade jag hängt på fiskekroken bra länge. Kollade mobilen efter mess från dig. Varför? Det är lönlöst, jag vet det. Jag hatar det. Jag hatar detta eviga klagande men det är det enda jag ser. Förlåt. Bussen kom äntligen och jag fick sitta ner. Så trött. Och ni tog hand om mig. När det rann över kanten tog ni hand om mig, som de bästa människorna i hela världen. Pappa kom och hämtade och ramlade i säng. I pyjamasen som är mjukast i hela världen och lyssnade på "Epicentre" over and over. I can't say that you're losing me. Det var första gången jag grät. För jag kan inte säga att det är sant.

Always stays the same
Nothing ever changes
English summer rain
Seems to last for ages

I'm in the basement
You're in the sky
I'm in the basement baby
Drop on by

Hold your breath and count to ten
And fall apart and start again
Hold your breath and count to ten
Start again start again

Hold your breath and count to ten
And fall apart and start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again
Start again