Aeroplane - Red Hot Chili Peppers
Hejsan. Idag undvek jag att se mig över axeln. Om jag bara går rakt fram slipper jag ifrågasätta, slipper jag tänka. Bra, då gör vi så. Jag och mitt bihang. Jag låg i badet extra länge och struntade i att äta frukost. Det var varmt. Det var skönt, fastän lampan var tänd och så. Varmt är alltid bra. Det bara är så, när det är så kallt ute. Jag skyndade på med kläder. Och gick till bussen. Jag hatar den.
Testa att äta en skalad mandarin som legat oäten i några minuter. Kanske femton eller tjugo. Skinnet som håller köttet på plats, det blir så stramt. Det känns alldeles sårbart när man håller i det. Alldeles desperat och torrt. Det passar. Det är alldeles utmärkt.
Att gå rakt fram utan att tänka. Det är läskigt enkelt. Håll bara till vänster. Sväng vänster. Att agera på känslor, välja enklaste vägen. Att bara gå. Att skynda sig hem för att hinna se HELA That '70s Show utan att tänka på att man får andningsproblem resten av kvällen. Det är så lätt, skrämmande. Förstår varför så många gör det. Går rakt fram utan att kolla i vare sig backspegeln eller ut genom fönstrena. Vindrutetorkarna - off. Ignorance is bliss. Ändå avundas jag dem inte. Jag vill inte vara så, jag vill vara jag för jag trivs ändå rätt bra så. Med mina egenskaper, min musiksmak och intressen och vänner. Kanske kunde jag få välja bort vissa sinkande objekt i min själ. Nej, det skulle inte vara jag.
Det är Robin Hood jag vill ha! Prince Of Thieves, -den med Alan Rickman. Det är favoritskådisen nummer ett, han är otrolig. Jag såg den i påskas, när jag var med familjen på några kompisars landställe. Det var hur fint som helst när marken höll på att spricka fram och solen sällskapade oss. På kvällen gällde sällskapsspel och film. Bara avkopplande och mysigt. Och skratt med Alan Rickman som Sheriffen av Nottingham. Jag vill se den.
Jag är fascinerad över att ingen kommer in och skriker åt mig att sänka volymen. Musiken är bättre ikväll. Jag önskar att ingen vore hemma. Att jag kunde ha högtalarna i vardagsrummet här uppe, här inne. Jag vill känna det, här och nu. Harder, faster igen. Den där konstiga känslan, i magen igen. Att jag gråter fast det är omöjligt att få fram tårar. Det är samma knackanden på insidan. Hej. Jag vill ut.
Looking in my own eyes hell-o
I can't find the love I want
Someone better slap me
Before I start to rust
Before I start to decompose
Looking in my rear view mirror
Looking in my rear view mirror
I can make it disappear
I can make it disappear! Have no fear!
I like pleasure spiked with pain
And music is my aeroplane
It's my aeroplane
Songbird sweet and sour Jane
And music is my aeroplane
It's my aeroplane
Testa att äta en skalad mandarin som legat oäten i några minuter. Kanske femton eller tjugo. Skinnet som håller köttet på plats, det blir så stramt. Det känns alldeles sårbart när man håller i det. Alldeles desperat och torrt. Det passar. Det är alldeles utmärkt.
Att gå rakt fram utan att tänka. Det är läskigt enkelt. Håll bara till vänster. Sväng vänster. Att agera på känslor, välja enklaste vägen. Att bara gå. Att skynda sig hem för att hinna se HELA That '70s Show utan att tänka på att man får andningsproblem resten av kvällen. Det är så lätt, skrämmande. Förstår varför så många gör det. Går rakt fram utan att kolla i vare sig backspegeln eller ut genom fönstrena. Vindrutetorkarna - off. Ignorance is bliss. Ändå avundas jag dem inte. Jag vill inte vara så, jag vill vara jag för jag trivs ändå rätt bra så. Med mina egenskaper, min musiksmak och intressen och vänner. Kanske kunde jag få välja bort vissa sinkande objekt i min själ. Nej, det skulle inte vara jag.
Det är Robin Hood jag vill ha! Prince Of Thieves, -den med Alan Rickman. Det är favoritskådisen nummer ett, han är otrolig. Jag såg den i påskas, när jag var med familjen på några kompisars landställe. Det var hur fint som helst när marken höll på att spricka fram och solen sällskapade oss. På kvällen gällde sällskapsspel och film. Bara avkopplande och mysigt. Och skratt med Alan Rickman som Sheriffen av Nottingham. Jag vill se den.
Jag är fascinerad över att ingen kommer in och skriker åt mig att sänka volymen. Musiken är bättre ikväll. Jag önskar att ingen vore hemma. Att jag kunde ha högtalarna i vardagsrummet här uppe, här inne. Jag vill känna det, här och nu. Harder, faster igen. Den där konstiga känslan, i magen igen. Att jag gråter fast det är omöjligt att få fram tårar. Det är samma knackanden på insidan. Hej. Jag vill ut.
Looking in my own eyes hell-o
I can't find the love I want
Someone better slap me
Before I start to rust
Before I start to decompose
Looking in my rear view mirror
Looking in my rear view mirror
I can make it disappear
I can make it disappear! Have no fear!
I like pleasure spiked with pain
And music is my aeroplane
It's my aeroplane
Songbird sweet and sour Jane
And music is my aeroplane
It's my aeroplane
Kommentarer
Trackback