MEISGREECE

- Du är poppare, sa Adde.
- Vaddå 'poppare'? undrade jag. Vad gör mig till en poppare?
- Men du har en prickig tröja, cheap monday-jeans och converse på dig.

Oj då. Bara för att jag köpt det och det och det plagget har jag förtjänat en fackindelning. Är det en positiv eller dålig sak, att bli placerad i ett fack? Visst, det är en trygghet. Nästa gång jag går hemifrån och känner mig osäker kan jag ju alltid dränka mig i randiga p.op-tröjor  och tro att mina poppar-kompisar ska ta hand om mig. Samtidigt har man förväntan på sig. Den dagen jag känner för att gå ut i några kläder som inte alls är poppiga kommer folk höja på ögonbrynen och säga något konstigt. Det är fint att känna samhörighet och identitet, men egentligen, dömer vi inte folk väldigt mycket för deras stil?

Jag ser folk med alternativa stilar som modiga eftersom de vågar sticka ut så att det syns. Vem som helst kan ha en udda åsikt, men man behöver inte skylta med det. Svårare är det om man stoppar neongula dreads i håret, det är inte lika diskret. Förut kunde jag inte tillåta mig att ha de kläder jag egentligen tyckte var snygga. Egentligen var de inte speciellt udda, men jag undrade om inte allt som var utanför min vanliga mall skulle få andra att kommentera. Därigenom såg jag de människor som hade på sig såna kläder som modiga, som vågade sätta på sig dem.

Nu. Ja, nu. Vad vet jag som jag inte visste innan? Denna blogg känns really immature nu, för det jag skriver är så självklart  för alla andra. Jag är bara aningen på efterkälken, låt mig komma ikapp. Jag vet att alla är likadana under kläderna, att alla är lika små och sårbara. Det stärker mig att veta det, för då är jag inte den enda lilla människan i världen. Alla andra ser upp till himlen på samma sätt.

Shit, ta inte fasta på detta svammel nu.

Jag har en syster, en jättesöt syster som heter Miriam. Hon har jättemjuka kinder och måste spexa hela tiden. Oftast är det roligt, och jag förstår att hon lätt får kontakt med folk. Samtidigt kan det  blir lite fel ibland...

I familjen har vi ett slags internskämt att lägga fula ändelser på substantiv. Det uppkom av att mamma kallade fåglarna utan för vårt köksfönster för pippisarna. Det är ju helt sjukt  fult, och det finns ingen mening med att säga så förutom att det låter fånigt. Detta fenomen har utvecklats och vi kan nu säga så om lite allt möjligt, t ex köttisen (köttbullen).

Nu till historien, när Mirre och en kompis skulle hyra en film. Vi brukar hyra filmer på ett ställe som kräver legitimation, men mamma har fixat så att vi ska kunna hyra på hennes leg genom att identifiera oss med en streckkod. Mirre kunde inte hitta den i sin plånbok men försökte ändå övertala killen i kassan utan seger. De gick vidare och köpte godis och chips, varav de i inhandlingsmomentet hittade streckkoden (Mirre har aldrig varit bra på att leta). De gick tillbaka till videobutiken, men nu ville inte kompisen följa med in efter det föregående, pinsamma besöket. Alltså gick Mirre in själv, hämtade filmen och skulle triumferande visa sin streckkod på ett lagom käckt sätt. Nu kan man ju gissa sig till att hon skulle dra till med vår fula ordvits och säga "Kolla, jag har streckisen!" Det var i alla fall vad jag todde när hon berättade historien för mig, men nej, hon vände lite på det.

- Kolla, jag har kådisen nu!

Asså, hur lyckas man?!?!?

Det här är verkligen THE paparzzibild! Ibland tycker jag om att min kamera kan fånga såna där ögonblick man vill minnas, fastän den aldrig annars ställer upp på att fånga ett bra motiv. Jag menar, hur klockren får den bli, egentligen? Den togs för länge sedan, länge sedan om man räknar i människoår.

Jag älskar att kunna säga "ITOLDYOUSO!" i ett enda andetag och ha rätt. Ibland är det en hemsk sanning man tar upp, men den här var fin. Jag stod där helt oskyldigt och smygfotograferade mina vänner utanför riksdagshuset, och vips. Allt syns mycket bättre på bild, de var inte diskreta att dölja sitt undermedvetna, så att säga.

Jag älskar när folk säger att de inte är kära, att allt är okej och att man inte alls är avundsjuk. Man sitter och lyssnar, nickar och säger "Jaaaadåå, klart du inte är kär. Bara kompisar, SJÄLVKLART!" Egentligen vet man varenda gång hur det egentligen ligger till, men är för upptagen med att garva åt det för att upplysa personen i fråga om det. Dessutom är den personen oftast lite för upptagen med att förneka verkligheten för att ha något till övers för folk som säger emot dess sagda känslor.

Jag har inget direkt syfte med denna text, möjligen att poängtera att det varit roligt (och lite jobbigt) att observera Adde och Sanna. Kanske mest för att jag fick ha rätt i slutändan, -WOPIE !

Jag minns när jag och Ida sprang ner mot vattnet, kollade på varandra och skrek. Varför skulle vi inte bada? Visserligen  var det aningen småkyligt, regnet låg i luften och molnen hängde tunga. So what!? Är det sommarmånad är det sommarmånad och då badar man! Vi fyllde oss med galen energi och hoppade i och skrattade och sjöng fastän vattnet var helt otroligt kallt. Det var juni för två år sen, men vattnet gick att bada i.

Jag vill gärna kunna säga att mars är en vårmånad, och då har man på sig vårkläder, proppar ner jackan i väskan för att det är för varmt och vänder ansiktet mot solen. Var är solen nu när världen behöver den, när jag behöver den? Allt är vitt, kallt och spänt. Jag vill springa barfota på grönt, grönt gräs, dyka ner i vattnet och se hur världen suddas ut, bada i solen och slippa vara evigt kall.

Jag var hemma hos Tecla i torsdags, igår enligt min psykologiska klocka. Jag pratade med henne, och hon pratade med mig. Vi utbytte meningar, och till skillnad från öron tog vi emot känslan bakom formuleringarna. Jag kunde ge min känsla och få ett svar, ett medhållande fnitter när jag gömde mig bakom komiska meningar. Jag upplever det ibland, att mina ord tas om hand. Då kan jag plocka fram verkligheten och inse att det jag tänker finns på riktigt.

På natten drömde jag. Verkligheten bodde i mitt huvud. Allt som bekymrar mig, nästan, allt var en stor blodig gryta som kokade inför mina vakande ögon. Det var läskigt, det var för realistiskt, det som är allt. Och det skrämde mig, det skrämmer mig. Bilden är lika tydlig som den alltid kommer vara.

Sen drömde jag bara bra drömmar. Bara om killar, känns bra att veta att det finns några som väntar på  mig i drömmen, min tillflyktsort. Nätter utan drömmar är som bröd framför en svältande för mig. Där väntar ju den perfekta världen, där inget spelar roll och jag får det jag vill. Mardrömmarna kan man bara skratta åt, om de är orealistiska i alla fall. "Haha.... jag kommer vakna snart och då finns inte det här längre!" De realistiska, som inatt, vill jag inte veta av, men drömma för hintarnas och insiktens skull.

Det var inte länge sen man kunde tro den skylten; gå rakt fram, allt blir bra. "All the good times are on their way" - Carvel, John Frusciante. Hur vet man det? Jag kan bara anta, känna det i kroppen, men kan jag någonsin vara säker? Jag kan ALDRIG veta. Man kan se fram emot en resa, en händelse, men det kan bli det största misstaget man gjort när besvikelsen kommer. How do you know?
Positiv energi är det bästa för en bra framtid. Om man ler och ser saker ur en positiv synvinkel, lär sig skratta, kan man anta att framtiden blir gladare. Bara anta.
Jag vet inte när någon dör, en vän sviker, jag får diabetes. What a horror! Även om jag är beredd på det blir det inte desto mindre jobbigt, varför oroa sig?