MEISGREECE

Jag har en syster, en jättesöt syster som heter Miriam. Hon har jättemjuka kinder och måste spexa hela tiden. Oftast är det roligt, och jag förstår att hon lätt får kontakt med folk. Samtidigt kan det  blir lite fel ibland...

I familjen har vi ett slags internskämt att lägga fula ändelser på substantiv. Det uppkom av att mamma kallade fåglarna utan för vårt köksfönster för pippisarna. Det är ju helt sjukt  fult, och det finns ingen mening med att säga så förutom att det låter fånigt. Detta fenomen har utvecklats och vi kan nu säga så om lite allt möjligt, t ex köttisen (köttbullen).

Nu till historien, när Mirre och en kompis skulle hyra en film. Vi brukar hyra filmer på ett ställe som kräver legitimation, men mamma har fixat så att vi ska kunna hyra på hennes leg genom att identifiera oss med en streckkod. Mirre kunde inte hitta den i sin plånbok men försökte ändå övertala killen i kassan utan seger. De gick vidare och köpte godis och chips, varav de i inhandlingsmomentet hittade streckkoden (Mirre har aldrig varit bra på att leta). De gick tillbaka till videobutiken, men nu ville inte kompisen följa med in efter det föregående, pinsamma besöket. Alltså gick Mirre in själv, hämtade filmen och skulle triumferande visa sin streckkod på ett lagom käckt sätt. Nu kan man ju gissa sig till att hon skulle dra till med vår fula ordvits och säga "Kolla, jag har streckisen!" Det var i alla fall vad jag todde när hon berättade historien för mig, men nej, hon vände lite på det.

- Kolla, jag har kådisen nu!

Asså, hur lyckas man?!?!?