MEISGREECE

- Du är poppare, sa Adde.
- Vaddå 'poppare'? undrade jag. Vad gör mig till en poppare?
- Men du har en prickig tröja, cheap monday-jeans och converse på dig.

Oj då. Bara för att jag köpt det och det och det plagget har jag förtjänat en fackindelning. Är det en positiv eller dålig sak, att bli placerad i ett fack? Visst, det är en trygghet. Nästa gång jag går hemifrån och känner mig osäker kan jag ju alltid dränka mig i randiga p.op-tröjor  och tro att mina poppar-kompisar ska ta hand om mig. Samtidigt har man förväntan på sig. Den dagen jag känner för att gå ut i några kläder som inte alls är poppiga kommer folk höja på ögonbrynen och säga något konstigt. Det är fint att känna samhörighet och identitet, men egentligen, dömer vi inte folk väldigt mycket för deras stil?

Jag ser folk med alternativa stilar som modiga eftersom de vågar sticka ut så att det syns. Vem som helst kan ha en udda åsikt, men man behöver inte skylta med det. Svårare är det om man stoppar neongula dreads i håret, det är inte lika diskret. Förut kunde jag inte tillåta mig att ha de kläder jag egentligen tyckte var snygga. Egentligen var de inte speciellt udda, men jag undrade om inte allt som var utanför min vanliga mall skulle få andra att kommentera. Därigenom såg jag de människor som hade på sig såna kläder som modiga, som vågade sätta på sig dem.

Nu. Ja, nu. Vad vet jag som jag inte visste innan? Denna blogg känns really immature nu, för det jag skriver är så självklart  för alla andra. Jag är bara aningen på efterkälken, låt mig komma ikapp. Jag vet att alla är likadana under kläderna, att alla är lika små och sårbara. Det stärker mig att veta det, för då är jag inte den enda lilla människan i världen. Alla andra ser upp till himlen på samma sätt.

Shit, ta inte fasta på detta svammel nu.