MEISGREECE

Jag var hemma hos Tecla i torsdags, igår enligt min psykologiska klocka. Jag pratade med henne, och hon pratade med mig. Vi utbytte meningar, och till skillnad från öron tog vi emot känslan bakom formuleringarna. Jag kunde ge min känsla och få ett svar, ett medhållande fnitter när jag gömde mig bakom komiska meningar. Jag upplever det ibland, att mina ord tas om hand. Då kan jag plocka fram verkligheten och inse att det jag tänker finns på riktigt.

På natten drömde jag. Verkligheten bodde i mitt huvud. Allt som bekymrar mig, nästan, allt var en stor blodig gryta som kokade inför mina vakande ögon. Det var läskigt, det var för realistiskt, det som är allt. Och det skrämde mig, det skrämmer mig. Bilden är lika tydlig som den alltid kommer vara.

Sen drömde jag bara bra drömmar. Bara om killar, känns bra att veta att det finns några som väntar på  mig i drömmen, min tillflyktsort. Nätter utan drömmar är som bröd framför en svältande för mig. Där väntar ju den perfekta världen, där inget spelar roll och jag får det jag vill. Mardrömmarna kan man bara skratta åt, om de är orealistiska i alla fall. "Haha.... jag kommer vakna snart och då finns inte det här längre!" De realistiska, som inatt, vill jag inte veta av, men drömma för hintarnas och insiktens skull.