MEISGREECE

Idag ska jag bestämma mig. Jag tycker att om man verkligen vill något går det alltid att genomföra. Jag skulle kunna säga till mamma att stället de ska spela på ligger inomhus, och bara hoppas att hon inte går in på internet för att kolla mig. Jag skulle kunna skita i min ekonomi, vara ett äckel och fråga runt efter en tusenlapp att låna.

Det skulle vara jordens största upplevelse, att känna musiken man älskar, se dessa GUDAR jag älskar! Pengar, föräldrar och åter pengar är i vägen. What to do? Jag har verkligen ingen aning, grymmaste beslutsångesten vilar över mig.

Dagen har varit helt underbar, i alla fall från stunden vi slutade plugget! Vi hade bestämt oss för att gå och fika, men fastnade i ljushallen där de hängt upp intagningslapparna till det individuella valet. Jag hade fått mitt förstahandsval och blev överlycklig, samtidigt som det kom en kille, väldigt söt, och började prata med mig. Han var av det där slaget man blir så avundsjuk på; framåt, orädd och charmig. Han berättade om en vadslagning han hade med en kompis om att han kunde fixa en date. Och så kollade han på mig.

Jag: Hur bra går det då?

Han: Såhär bra.

Och jag hoppades, väntade och han kollade. Sen sa jag lycka till och gick.

Varför gick jag därifrån när jag hade världens chans? Hur dum och feg får jag  vara egentligen? Även om han snackde med tusen tjejer. Vi älskade Hannas hissnyckel och åkte ner. När vi väl kommit ut i snön hade det gått upp för tjejerna vad som hänt, Hanna hotade mig med sina läskiga kryckor,  och så kastade de mig mer eller mindre tillbaka in för att snacka med honom. Tyvärr var han då omringad av tjejer och jag insåg att det var bara att smyga tillbaka. Tjejerna bjöd mig på fika för att jag hade övertygat mig själv att snacka med honom, det var snällt.

Vi satt på cafét hela eftermiddagen. Hanna drack tusen koppar kaffe och fick en koffeinkick som verkligen inte var att leka med! Hon skakade och höll på att garva ihjäl sig. Skrattar andra kan jag inte heller hålla tyst, så vi triggade varandra till de sämsta skämten vi kunde. Och vi dog.

Mitt i kalabaliken trillade Emmys Mikael in och fick sitt första möte med oss. Antagligen sågade han oss totalt, vi var ju inte snälla eller normala någonstans! Bara extremt glada och fnissiga. Stackars kille.

Det var en bra dag, en glad dag.