MEISGREECE

När det var en och en halv timma kvar tills vi skulle åka gick jag in i duschen. Utan att ha börjat packa. Nu är det kanske en halvtimma kvar och nog har jag fått ihop det mesta. Syrran kom in och krävde att vi skulle byta resväska (fastän det egentligen var allmän först till kvarn-praxis) eftersom min var större än hennes. Sure, nu är det jag som slipper dra runt på den över halva Europa. Dock har jag vissa problem med att få med alla grejer. Har inte packat necessären än, och det är surt nog. Går att skjuta upp liksom.

Hur som helst borde jag packa vidare. Se till att inte glömma det där paraflaxet så jag kan byta det mot mammas röda när vi väl är framme. I helvetet eller Rom, beroende på vem man är och väljer att definiera det.

Texten nedan hör till en väldigt cool låt. En likgiltig, kall, okänslosam röst som lämnar något av det värsta beskedet i världen, vilket borde vara väldigt känslosamt. Effekten är super. Så eftersom jag sitter mitt i luften om tre-fyra timmar. Något sånt här skulle jag säga er:

Hello, if you're there pick up the phone
I'm calling from 30,000 feet above you
The captain's just informed us that our plane is going down
So I'm calling for one last time to say I love you

I'm not certain how much time I may have left, so I'll be brief
I'm sorry if this message only amplifies your grief
But I couldn't bear the burden of never having said goodbye
And the pain you feel, I promise you, will go away with time

I'm sorry I won't be there to see our children grow
Please tell them that I loved them more than they will ever know
Tell my family and friends how much I loved them all as well
I'm sure that we will meet again, but only time will tell

I'm sorry most of all I won't be there when you grow old
To be there by your side and keep you warm when you are cold
Forgive me, but I think my time is drawing to a close
So I've one last thing to tell you now before I have to go

I...

Jag köpte fyra böcker på tidigare nämnda Loppis. Böcker, tingen med högst själ i hela världen. Alla som läser dem uppfattar dem olika, bygger upp dess värld med egna färger, andra vågor. Vilken själ kan vara större än den som kommer ur en uppskattad bok? Ur den som folk älskar? Tvångslästa böcker får aldrig samma uppmärksamhet. Jag tycker så synd om de klassuppsättningar av "böcker eleverna borde läsa för att bli bra samhällsmedborgare" i alla skolbibliotek. Aldrig blir de väl behandlade, aldrig blir de uppskattade när de kanske egentligen är rätt hyggliga. Jag måste läsa Pär Lagerkvists Dvärgen. MÅSTE. Se, hur härligt låter det inte? Jag måste läsa en Gammal Svensk Klassiker med en bild på framsidan av en dvärg i en rustning i skor som det måste vara OMÖJLIGT att gå med. Testa att gå med en böjd sula! Jag vill ha bevis. Det är Robin Hood jag vill ha!

Hur kunde jag glömma? Hur kunde jag inte berätta om böckerna. Två deckare av relativt, okej, kända författare. Han den mysiga side-kicken till Ingvar Oldsberg i "På Spåret", Björn Hellberg. Han med skägget och det gulliga leendet! Han. Han är författare och jag snodde åt mig hans "Paria". Sen var det Inger Frimansson vars namn jag stött på i många bokhyllor. Hon stöter man alltid på när man förgäves letar efter en (av mig) oläst Ken Follett på Pocketshop. Jag har inte läst henne tidigare, men enligt okända källor och mitt undermedvetna är hon grym! "Mörkerspår" blev det sen någon kund hann köpa "Skuggan i vattnet" innan mig. Den hade sjukligt häftigt omslag och jag var SÅÅ sugen på att läsa den. Jag plockar fram Medmänniskan Toss och säger: Varsågod, ha en härlig läsning. Jag unnar dig det. Hoppas för hennes skull att den var bra. Vilken hjältinna jag är! Nej, inte enligt min egen definition i svenskainlämningen.

Den tredje boken handlar om en tjej som blev sexuellt utnyttjad av sin pappa. Sin egen pappa. Efter att ha läst "Flickan och Skulden" och "En riktig Våldtäktsman" (Katarina Wennstam) i somras är jag mer än någonsin intresserad av ämnet. Det är hemskt och egentligen vill man inte veta, men det är ändå ett måste. Inte ett sånt därt jobbigt måste, utan mer ett humant måste. Att ignorera det vore att ignorera problemet och lidandets existens. Bokens namn, "Den tusende gången" och författare är Anna Lytsy.

För att gå från sexuellt utnyttjande och andra hemskheter till andra delar av livet man måste känna till: humor och komik. Någonstans i högen låg "MAD Möter Kärleken" av Larry Siegel och Angelo Torres. Mycket skämtteckningar och små korta texter. Självklart på ämnet sex. Eller "älskog" som de så sofistiskerat kallar det.

Jag lägger fyra nya böcker, fyra nya förväntningar i högen på mitt nattygsbord. Även "Stupid White Men" joinade för några dagar sen. Älskade Michael Moore! Den ska bli väldigt intressant och rolig att läsa. Frågan är bara när det blir. Jag vill läsa ALLT, nu på en gång! Ja, först är det ju Harry Potter. Sen Min Älskade Dvärgen. Kan jag kanske intala om mig och övertala mig själv om att den är superbra och sträckläsa ut den? På planet imorn kanske? Jo, jag borde packa. Det är 24 grader i Rom. Jag borde packa ner snygga, urringade linnen. Tighta byxor och trånga kavajer. Jag tror det blir två par jeans, några t-shirts, en eller annan tjocktröja och halsdukar och mössor och diverse. Jag orkar inte stänga in mig i alla dessa "kvinnokläder". Jag hatar dem. Kameran lär ju få följa med. Den och mp3n och tusen extrabatterier. Jag ska få se Vatikanen. Peterskyrkan. Hoppas de pratar engelska. I norra Italien, när jag var där med Fine i lilla Dolcedo ovanför Imperia, pratade de bara italienska. What? You've never heard of english? Jag vill kunna kommunicera. Vill veta vad de säger om de tilltalar mig. Hoppas inte. Fast jag vill prata engelska. Får åka ner till Rosa helt enkelt.

Lilla, fina Rosa. Jag borde maila henne, kolla hur läget är. Rosa är min morbrors fru. De bor i Israel. Det är så svårt att prata engelska över telefon, särskilt eftersom linjen inte alltid är den bästa och det är svårt att uppfatta alla stavelser och så. Jag tror att jag ska skriva till henne. Vi fick sån bra kontakt när de var här i somras, precis innan skolan började. Då allt fortfarande var okej. Det känns så avlägset. Har inte haft en sekund över att tänka på henne men nu inser jag att jag saknar henne. Hon fortsätter plugga fastän hon är över 50. Hur coolt som helst. "I can't work! I get crazy! I want to study, I want to learn!" Den här terminen skulle hon börja med någon kurs som handlar om att läsa av en persons personlighet utifrån dess handstil. Hon var helt övertygad och när hon stod här, här inne i mitt rum med sina glödande ögon och yviga kroppsspråk var det omöjligt att tro något annat. Det var ett tag sen nu och jag är åter aningen skeptisk.

Den bästa låttexten på länge, helt genial och jag har ett nytt liv. Jag blir helt lyrisk av den. Kan inte plocka ut ett citat, alla rader är lika geniala. Skulle vara skönt att ha låten i mp3format så den kunde följa med till Rom, men ack. Har dock en tydlig syndabock men samtidigt en frälsare.

I'm not sure what I'm looking for anymore
I just know that I'm harder to console
I don't see who I'm trying to be instead of me
But the key is a question of control

Can you say what you're trying to play anyway
I just pay while you're breaking all the rules
All the signs that I find have been underlined
Devils thrive on the drive that is fueled

All this running around, well it's getting me down
Just give me pain that I'm used to
I don't need to believe all the dreams you conceive
You just need to achieve something that rings true

There's a hole in your soul like an animal
With no conscience, repetance, oh no
Close your eyes, pay the price for your paradise
Devils feed on the seeds of the soul

I can't conceal what I feel, what I know is real
No mistaking the faking, I care
With a prayer in the air I will leave it there
On a note full of hope not despair

All this running around, well it's getting me down
Just give me a pain that I'm used to
I don't need to believe all the dreams you conceive
You just need to achieve something that rings true

All this running around, well it's getting me down
Just give me a pain that I'm used to
I don't need to believe all the dreams you conceive
You just need to achieve something that rings true

Mjukljusblå himmel. Det var höst idag. Lagom höstigt med klar himmel, träd som optimistiskt sträckte sig mot himlen och sol som trängde fram mellan de ickeexisterande molnen. Himlen, den var så vacker. Vacker för att den inte syns så mycket andra dagar. Vacker för att jag tydligt kunde se hur den försökte efterlikna vårhimlen, sådär blygt blå. Världen längtar efter vår, efter sommar. Allt som är mer optimalt än detta kalla hårda. Jag ångrar nu att jag var för lat för att ta upp kameran ur väskan och komma ihåg.

Vi stod, nästan allihopa i en klump i centrum. Ett av alla centrum som finns i denna värld. Fast stället kallas oftast inte för centrum. Jag säger det nu ändå, det låter konstigt. Loppis, allt sånt. Världen är så liten, så liten egentligen. Nästan allt ryms på några bord med tak. Flera liv representerade. Vad betydde det här för någon annan? Det gick bra. Loppisen alltså. Vi fick ihop mycket pengar.

Är ni från någon skolklass? Jaha, scouter. Då är ni seniorer va? Ah, vad ska ni göra med pengarna ni tjänar då? Bestiga berg och segla, så mångsidiga ni är! Yes, vi är mångsidiga. Vi är bäst. I alla fall vissa stunder. Vissa stunder som dessa.

Härliga Simon & Garfunkel, det var ett tag sen vi sågs sist. Jag tog ett bad, ett varmbad. Började tappa upp varmvatten och sprang omkring i huset i morgonrock och letade efter en förlängningssladd. In med cd-spelaren i badrummet och A Hazy Shade Of Winter följde mig ner mellan skumdrivorna. De är så gulliga, helt underbara! Jag tänkte på dig hela tiden, när vi älskade dem. Kommer du ihåg? I ditt vardagsrum, jag minns att jag satt på golvet och upptäckte himmelriket. Ett av alla de som försvann. Oj, nu blev det kryptiskt igen.

För att nämna texten nedan; fysatan vad glad jag blev av den idag! Och när jag sen såg DjungelLampskärmen på the Loppis. Det var fint. Jag saknar en tid som inte går igen, all tid i världen.
Hit it!

Someone told me
It's all happening at the zoo
I do believe it
I do believe it's true

It's a light and tumble journey
From the East Side to the park
Just a fine and fancy ramble to the zoo
But you can take a crosstown bus
If it's raining or it's cold
And the animals will love it if you do

Somethin' tells me
It's all happening at the zoo
I do believe it
I do believe it's true

The monkeys stand for honesty
Giraffes are insincere
And the elephants are kindly but they're dumb
Orangutangs are skeptical
Of changes in their cages
And the zookeeper is very fond of rum

Zebras are reactionaries
Antelopes are missionaires
Pigeons plot in secrecy
And hansters turn on frequently
What a gas! You gotta come and see
At the zoo

Det hände ett under, världen suddades ut och blev lite mjukare. Om än bara för sjutton minuter. Det räddade mig ett tag i alla fall. Jag älskar det. Först, svordomar blandat med fakta om vad sjutton (!) det är jag snackar om: Helvetes jäääääääääävla busschafförer som INTE KAN ha det släckt i sin fucking jävla buss!

Det är kväll. Det är sent. Kram och hejdå. Upp, hörlurar, musik, oj, vågor, musik, luta sig tillbaka, och... fan. Jag sitter i en bur. En bur där inget existerar utanför buren. Ett upplyst och fyllt vakuum kantat av vår reflektion. Tio gånger synligare, tio gånger mindre ensam, tio gånger mindre avslappnad. Ser ingenting, ingenting, ingenting. Ogenomtränglig glasbur i sjutton minuter.

Det är idag. Precis när idag blir ikväll. Då. Ha! Det kryper lite i maggropen när jag tänker på det. Fånigt, en sån liten sak som är så mycket ändå. Jag gick på bussen. Stor och ny och blank och röd och fin och ... släckt. Ofta kan de vara det, bara för att retas. Bara för att tändas så fort man lämnar hållplatsen. Nej, inte idag. Jag hoppades. Jag hoppades.

Det blev You Don't Care About Us under grisrosagrå himmel med endast några få läslampor i bakgrunden. Det var nära att jag somnade för jag är trött. För jag är trött. Nej, upp med ögonlocken. Betrakta mörkret och lägg på musiken, åh. This is for YOU(KNOWWHO) babe.

Everything inside of me
Is burning up for you to see

And if we should get into it
A two way kind of syndicate, ho

Compare us to a ferris wheel
Just be sure of what you want to steal
Some people do it by the book
But I prefer to go by feel, tell me

I wanted to get outta here
But everyt time I reappear
And now I have the words my dear
To whisper right into your ear, hey, yeah

C'mon girl
Let's get it right
Let's get it right
Let's get it right

The spirit of the dragon's tear
Is lovely at this time of year

The cave within your mountainside
Is deeper than it will be wide, hold me

My disenchanted diplomat
Asleep inside the laundrymat
Conveyer belts are moving and
I want you to be sure of that, tell me

And if you let it germinate
I know it will be worth the wait
Disputed by the news that it was you
Who tried to instigate, hey

Jag vet inte om jag har en sticka i fingret. Kanske bara sticks det? Vem har någonsin älskat småbarnsgrupper på bussen? "Hej, du är en tredjedel min bredd och tar upp samma sittutrymme men tusen gånger mer ljudutrymme. MOVE IT!"

Tunnelbanegångar kan bara vara bra att gå i. Vagnarna lever av tusen ögon. Tomma ögonhålor, grymtande död. Hur kan man kalla en buss för en vagn? Jag kan. Det är lätt. Hur djupa mungipor, hur många korslagda armar, hur många blickar, hur mycket ont?

Jag tänker på hur bland B-sidor var när jag köpte den. Åhléns jullov och Sanna. Nu är den helt repig. Någon klev på den så fodralet sprack. Hundarna och den mörkblåa snön ser dimmiga ut. Geléhjärtan gör sig bäst nedanför en sorgsen haka.

Feels a lot like suicide. Slow and sad, come in silence. Arise a better mine

Since we're feeling so anaesthetised
In our comfort zone
Reminds me of the second time
That I followed you home

We're running out of alibi's
On the second of May
Reminds me of the summertime
On this winter's day

See you at the bitter end
See you at the bitter end

Every step we take that synchronised
Every broken bone
Reminds me of the second time
That I followed you home

You showered me with lullabies
As you're walking away
Reminds me that it's killing time
On this fateful day

See you at the bitter end
See you at the bitter end
See you at the bitter end
See you at the bitter end

From the time we intercepted
Feels alot like suicide
Slow and sad, come in silence
Arise a better mine
(See you at the bitter end)

I love to see you run around
And I can see you now
Running to me
Arms wide out
(See you at the bitter end)

Come on reach inside
Grab the gentleness inside
Heard a cry
Six months time
Prepare the end
(See you at the bitter end)

Kom igen nu, hur kan man inte kalla en söndag för vardag? Borde inte "vardag" stå för rutiner, det man vanligtvis gör? Isåfall är ju söndagar en typiskt vardag. Inte för att det är söndag idag. Det är tisdag och en uttalad vardag. Nästa steg: vad skiljer helgnätter från andra nätter? Ur ett rent natt-perspektiv! Inte hur mycket sprik och upptåg man rimligen kan hälla i sig.
Yes, natten är det underbaraste du någonsin kommer uppelva. Allt bra händer på natten, när mörkret smyger sig över en. Se himlen framför dig. Du sitter på en berghäll, fortfarande varm från dagens gassande solsken. Det är hårt och mjukt och du håller handen. Havet är framför, havet och havet och tusen vågor. Ovanför en oändlig himmel i alla blåa nyanser du minns. Ljusa vid horisonten och nästan svarta där uppe och bakåt dit det nästan gör ont att luta huvet.
Det är magi i att inte se hela världen. Ett sinne kapas. Vinden i trädtopparna. Nyklippt gräs. Fukten i luften. Stjärnorna högt ovanför. Vad är det med natten som rör om i huvet och gör att man inte bakbinder tungan, säger och gör allt man inte kunde annars? Man säger det man bestämt sig för att hålla tyst om, tycker allt är omåttligt intressant.
Natten går så mycket fortare än dagen, vare sig man sover eller är vaken. Hade man gått promenad en hel eftermiddag hade det varit jobbigt, men när det är på natten flyger tiden iväg och man hinner inte känna av det där tunga.
Natten är allt. Den är oändligheten. Den är vacker. Den är allt. Natten är allt.

I'm waiting for the night to fall
I know that it will save us all
When everything's dark
Keeps us from the stark reality

I'm waiting for the night to fall
When everything is bearable
And there in the still
All that you feel is tranquility

There is a star in the sky
Guiding my way with its light
And in the glow of the moon
Know my deliverence will come soon

Jag har saknat att dra ner rullgardinen. Det fanns en gång i tiden då jag gjorde det. Den är mörkgrön, nyanser mörkare än mina tapeter. Det är en jobbig rullgardin, den är svår att rulla upp igen. Alltid ska den krångla. Kan man ha ljus tända i fönstret om den är nerdragen? Om man inte kan det ska jag ändra på det. Levande ljus är en faktor för överlevnad.
Alltid har jag klagat, gnällt på figurer i min hjärna på att lampan utanför skiner in i mitt rum på natten. Alltid har jag kunnat sova hur ljust det än är, så lampan har aldrig egentligen varit ett problem. Jag har aldrig förstått min syster som alltid drar ner rullgardinen. Inte ens på sommaren när det alltid är ljust ute, även när jag går och lägger mig, har jag haft den nerdragen.
För några dagar sen, när att gå och lägga sig var som att dö. Är svart och mörker samma sak? Varför klär man sig i svart på en begravning? Nu är det som att få andas ut för första gången på hela dagen. Att dra upp den är början på det långa andetaget jag ska leva på resten av dagen. Det gömmer mig och håller om mig och tröstar mig och slår mig. I love it.

Cannot choose not to deny
Blame falls easy silently
Darkness preferable, comfort found again
In solitude, a door into an empty room
A door to familiar desolation
The spoils of past years lost for reason,
lost for some notions of new days

Inside there i gentleness
Calm preceding tears
Cry again, cry again
Moment of toil

Close to my skin
I'm falling in
Someone who's been

Har du tänkt på att hud har den godaste lukten i hela världen? Att parfym egentligen är det falskaste man någonsin kommit på. "Ja, hej, jag luktar rosor. Mina porer är specialtillverkade!" Oh, så naturligt. Jag är en tvättäkta tråkmåns. So be it. Självklart luktar det gott men det är INGENTING i jämförelse mot hud. Äkta hud. Varm och mjuk hud. Det är så levande, det bästa någonsin. Det luktar och känns bäst. Mot kinden. Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte.

Sittin' by the phone
I'm left alone
In another zone

Sanning är alltid en annan färg än man tänkt sig. Näst efter havet måste färger vara den vackraste och bästa metaforen. Sanning är läskigt. Alla är rädda för sanningen. Därför tror man att det bara är rött, gult, blått och grönt som existerar. Jag är livrädd för sanningen och förstenad nu när den slår mig med i spikklubba i skallen. Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte.

John says to live above hell and
My will is well

No one is waiting
For me to fail
My will could sail yeah

Prestationsångest är det absolut värsta som finns. Nej, egentligen inte. Det finns många värre ting. Jag vill rabbla men jag vill inte. "Can I help you?" "I don't know, can you?" Måste Måste Måste. Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte.

It's such a waste to be wasted
In the first place
I want to taste the taste of
Being face to face with common grace
To meditate on the warmest dream
And when I walk alone I listen
To our secret theme

Finns livet längst bak i ett klassrum innanför tjocka tröjor, stora halsdukar och hörlurar som gömmer mig? Finns livet i en oändlig vikt av krav, en tjock dimma av måsten? Finns livet i tvånget, dödandet av intresse? Allt är så instängt, det där fängelset jag byggt alldeles själv i min hjärna. Finns livet där? Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte.

Your solar eyes are like
Nothing I have ever seen
Somebody close
That can see right through
I'd take a fall and you know
That I'd do anything
I will for you

Det är så uppenbart. Helt otroligt vad lättlurat allt kan vara. Färgerna återkommer, gråskala? Kärlek i gråskala. Jag vill minnas och se hur glatt det kunde vara, så äkta och självklart. Att ta för givet, ge mig spöstraff. Ge och ta, vad flyger iväg när jag ger? Hon slänger mig då. Allt är platt och aj. Dumt att det kan finnas så här. Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte.

Sailin' for the sun
'Cause there is one
Knows where I'm from
I care for you
I really do I really do

Ta en bit av mig. Bit loss och ät med en flod av smält choklad. Ta mig! Allt jag har kan inte vara mitt och allt ni tar är ingenting. "I need air..." Bryt loss en bit och stampa på mig, gör det nu, gör det nu. Hårt och som du vill, som du kan, förbannat. Hata mig. Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte.

Come closer now
So you can lie
Right by my side

Sit alone in the sun
I wrote a letter to you
Getting over myself

Tystnad. Kom hit, kom närmare, lägg dig här, brevid mig. Förlåt. Det har existerat, det finns så tydligt att jag vill dö. Släpp mig! Låt mig vara! Kom hit och släpp mig hårt. SNälla, nu igår och imorgon. Överallt och ingenstans i livets stora, äckliga vakuum. Kom och rädda mig. Kom och släpp min glashand i handfatet. Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte.

Your solar eyes are like
Nothing I have ever seen
Somebody close
That can see right through
I'd take a fall and you know
That I'd do anything
I will for you

Your solar eyes are like
Nothing I have ever seen
Somebody close
They were made for you
I'd take a fall and you know
That I'd do anything
I will for you

Close to my skin
Someone who's been
I'm falling in

Hej. Hur mår du? Jodå, lugnt tror jag. Allt som vanligt. Trött och borde sova längre än jag brukar. Du då? I know, lärare lägger allt under samma veckor, det är tugnt. Yes, man blir trött när det är så jävla grått ute. Jaså, ska du sova? Aej, jag blir nog uppe ett tag till. Vågar inte sova. Ja, jag vet. Det är konstigt. Men vi hörs och ses. Ja, jag älskar dig också. Sov gott. Hejs. Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte.

Disasters are
Just another star
Falling in my yard

Vana är vardag, eller hur? Katastrof är överallt och ingenting. Reaktion är överskattat, förståelse en variabel som låter stel. AJ! Det är som, som ett meteoritregn. Efter ett tag förväntar man sig mer och fler och allt. Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte.

John says to live above hell
My will is well

Long to be with
Someone to tell
I love your smell

Hjälp. Sanning kallas sanning för att det gör ont. Äkta hud är allt man inte kan köpa.
Hej? Hej?
Jag vill inte Jag vill inte Jag vill inte (Jag vågar inte)

Hanna och jag hatar en speciell språklärare. Jag är en hederssam och vänlig människa och tänker därför inte nämna åbäket vid namn, men är du smart enough så kan du nog lista ut vem det är. För att klara av illamåendet som automatiskt överfaller en när man ser henom gjorde vi en lista över saker som vi vill göra med personen i fråga. Känsliga tittare varnas.

1. Döda henom med en istapp vilket är genialt eftersom mordvapnet och det yttersta beviset smälter bort!
2. Släppa en stenbumling i huvet
3. Hamra en påle genom hjärtat
4. Attackera med snipergevär
5. Gift + videokamera (använd fantasin!)
6. Begrava henom levande
7. Skära upp magen och lägga ner smulor av språkböcker
8. Kväva med böcker
9. Bränna på bål
10. Psykrum tapetserat med glosor
11. Tusen ekorrar som gnager på henne (fast egentligen är det väl lite synd om ekorrarna...)
12. Slänga ned henom i Marianergraven
13. Svälta henom
14. Övergöda med språkböcker
15. Elchocker
16. Iskallt vatten
17. Krossa henoms glasögon
18. Bryta av henoms ben
19. Förhöra på glosor och hugga av ett finger för varje fel
20. Tvinga henom att se Der Untergang med fransk text
21. Pissmyror över hela kroppen
22. Bensin + tändare = moahaha
23. Droppa stearin på henom
24. Bita av hennes öra (anyone?)
25. Strypa henom
26. Borra hål i henoms huvud och hälla ner syra...
27. Yxa
28. Motorsåg
29. Giljotin inkl folksamling
30. Hälla syra på henom
31. Bryta loss naglarna, one by one
32. Tatuerain Mein Kampf på hennes kropp
33. Dödsspruta
34. Elektriska stolen
35. Se till att hen får AIDS
36. Se till att hen få Galna Kosjukan (om hen inte redan har den)
37. Hälla kokande vatten över henom
38. Frysa henom
39. Släppa henom på Arktis
40. Släppa henom i öknen, typ, Sahara
41. Släppa henom i rymden och kolla hur länge luften räcker
42. Droga, klä ut till Taliban och sätta på ett flyg till USA
43. Sälja henom till alternativ slavdrivare
44. Sälja henom som sexslav till Saddam Hussein
45. Binda fast på stol på järnvägsspår
46. Kasta utför valfritt stup med vassa pålar nedanför
47. Låta henom hoppa med fallskärm och sen skjuta hål i den
48. Pool med hajar + krokodiler + flodhästar
49. Stängt område fullt av ormar och spindlar och skorpioner
50. Se till att hen blir anklagad för barnamord och blir stenad som straff

Notera att detta är seriöst ENDAST i det fallet att vi försökte hantera vår aggression på ett mindre destruktivt sätt. Undersökningar visar att vi är mycket lugnare nu. Självklart ska hen få leva vidare och fortsätta förpesta våra liv...!

Okej. Efter diskussion med Albin om fjortisbildtexter på bilddagboken kom jag på min nya definition på fjortisar. En fjortis är vem som helst enligt begreppsmallen "som alla andra". Hur många gånger hör vi inte fraserna "Jag vill inte vara som alla andra" eller "Jag är inte som alla andra"? Enligt mig händer det once in a while.
Ordet "fjortis" eller meningar och fraser ("Det där är SÅ fjortis!") innehållande ordet är i 99,99 % av fallen negativt laddat. Skulle det inte kunna vara så att innebörden i ordet fjortis är det negativa i att vara som alla andra?
Jag har tänkt över defintionen av fjortis i flera år. Otaliga gånger har jag fått "kan vi inte lägga ner diskussionen?!" upp i ansiktet när jag försökt få med någon att bolla idéer med. Jag har ingen aning om detta är vad en sociologforskartjohejsan skulle anse vara en stark teori, men det är min bästa tills den har blivit tillräckligt hårt motargumenterad.
Yes.

JUNGFRUN enligt helgon.net:

Latinskt namn: Virgo
Styrande planet: Merkurius
Färger: Grönt, mörkbrunt
Element: Jord

Positiva egenskaper:
* Analytisk, rationell, logisk och intelligent
* Sval och värdig
* Plikttrogen och praktisk, även när det gäller relationer
* Omsorgsfull och pålitlig
* Hälsomedveten, ren och fläckfri
* Självständig
* Har ett starkt behov av att hjälpa andra

Negativa egenskaper.
* Besvärlig, överkritisk och sträng
* Ofta pedantisk perfektionist
* Tenderar att vara gnällig, hypokondrisk och ängslig
* Smått pryd och återhållsam
* Svårfångad
* Lägger sig i andras förehavanden med lite för mycket kritik och råd

Går bäst ihop med: Oxen, kräftan och stenbocken
Går sämst ihop med: Lejonet, väduren, skytten och vattumannen

---

Horoskopen är roliga ändå, varje dag plockar man åt sig alla dessa gratistidninger i tunnelbanan enbart för att läsa serierna och horoskåpen. Det är viktigt att få höra dagens utsaga från både Metro och City. Dagliga förutsägelser är lite fåniga, de är enkla att inte tro på, och inom sig VET man att det egentligen inte ska läggas alltförmycket vikt på stjärnor, som ligger hundramiljarders ljusår härifrån, och deras positioner och vinklar och hejsan. Men ändå, när jag läste om mitt stjärntecken på helgon (Ja!) blev jag fundersam. Det stämde ju på mer eller mindre väldigt bra på alla punkter. Eller ja, jag kan inte riktigt uttala mig på de positiva punkterna pga sträng tro på jantelagen. Yes.

Jag har druckit en kopp kaffe en timma försent. Det bästa vore om jag kunde gå och lägga mig nu, bara sådär, läsa mig tillfreds och somna. Nej då. Det kliar av aktion i fingrarna och vadmusklerna tycker det är nödvändigt att spänna sig varannan sekund. Ändå gillar jag det, om än timingen är dålig. Den där magiska lilla energin som alltid är lika rolig. Det känns så tydligt i kroppen, som om jag verkligen kände substansen som flyter runt.

Jag vill lägga mig och fortsätta läsa Harry Potter and the Half-Blood Prince. Det är andra gången och är min semesterbok. Den är alltså boken jag läser för att få semester från böcker jag borde och villa och ska och måste läsa. En bok som bara läs av ren avslappning, trygghet. Det är konstigt egentligen, eller så låter det bara konstigt. Jag har ju ändå en stadig hög på nattygsbordet som bara väntar. Jag VILL läsa dem alla, men mitt eget krav att jag borde, alltså vill, läsa dem gör att de kan få vänta ett tag. Alltså, lista över böcker på mitt nattygsbord som jag vill och ska läsa inom en relativt snart framtid:

Interview with the Vampire - Anne Rice
The Pillars of the Earth - Ken Follett
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra - Liza Marklund, Lotta Snickare
Mordet på Harriet Krohn - Karin Fossum
The Other Side of The Story - Marian Keyes
The Man From St Petersburg - Ken Follett
Liftarens Guide till Galaxen - Douglas Adams
Poeten - Michael Connelly
Egalias Döttrar - Gerd Brantenberg
Mannen utan öde - Imre Kertész
Pianisten - Wladyslaw Szpilman
Not Without My Daughter - Betty Mahmoody
Simon och Ekarna - Marianne Fredriksson
Isprinsessan - Camilla Läckberg

Normala människor läser på bussen. Jag har ungefär en timma och en kvart om dagen som jag sitter på en buss, fram och tillbaka till skolan. Jag skulle kunna läsa hur mycket som helst. Och vad gör jag? Någon som vet? Ja, du där, längst bak. Du med den där minen som om svaret var uppenbart. Ja, du! "DU SITTER OCH LYSSNAR PÅ MUSIK OCH STIRRAR UT GENOM FÖNSTRET ELLER SOOOOOVER!!" Nej men ojsan. Vem hade kunnat tro det? För det är liksom det jag gör. Jag längtar efter den där dagen där jag plötsligt lägger mig och sträckläser för att sedan bli fånge i storyn, fast. Sådär att man tänker på den då och då under dagen och kastar sig över boken när man får en sekund ledig. Så vill jag ha det. Det svåra är ju bara att börja, som vanligt. Jag hatar att jag är så dålig på att börja med grejer.

Jag tänker hela tiden att snart, snart, ska jag greppa läslusten och göra något av den. Jag har en längtan efter böckerna som växer för varje dag. Det är nästan så jag slänger iväg Kära Lilla Harry och läser Vampyrboken fort som fasen så jag får börja med resten snart! Vänta lite. Ett hinder: Boken vi SKA, alltså MÅSTE läsa i svenskan. Det är ett faktum att böcker man blir tvingad att läsa inte kan ge samma upplevelse som en frivilligt läst bok. Helvete.

Och skriva. Jag älskar de där dagarna när inspirationen dyker över en och alla snygga ord hamnar på rad i hjärnan, redo att bindas samman. Yes! Jag vill ha en liten skrivarstuga som Strindberg hade. Två kvadratmeter, ett bord, penna, papper, och havet. Hur kan man INTE bli inspirerad av havet? Något som är den största metaforen i hela världen, ständigt rör sig och är en evig vacker tavla. Farlig och härlig.

Till och med dagboken är lagd åt sidan sen några veckor tillbaka. Jag är inte stolt över det, det är lack of självdiciplin som jag inte gillar. Fy! Jag kan dock godta själen jag tyst räknar upp i huvet, men ändå. Jag har varje dag under mer än ett år dokumenterat, och så sabbar jag det. Det är synd, men jag kan inte döda skrivglädjen, viljan. Det skulle döda en del av mig som jag tycker väldigt mycket om.

Ur: Passive Aggressive - Placebo
It's in your reach
Concentrate
It's in your reach
Concentrate

If you deny this
Then it's your fault
That God's in Crisis
He's over

Every time I rise I see you falling
Can you find me space inside your bleeding heart
Can you find me space
Find me space

Idag slog det mig att hösten har kommit, fast ändå inte. Solen klamrar sig fast vid de nordliga breddgraderna. Tar tag om telefonvajrarna och vägrar släppa taget. Jag älskar den här delen av hösten. Man är inte istappskall än, solen skiner i ett typiskt guldigt sken och löven börjar skifta. När solen lyser igenom tunna, höströda löv ryser det i fingrarna.

Känslan idag var att det var solens sista gig. Det sista innan den försvinner. La grande finale liksom. En sista fin dag innan det gråa kommer. Jag skulle kunna skriva in www.smhi.se och se efter. Nej, verkligen inte. Det får gärna vara grått imorgon, som ramen runt en vacker tavla.

Jag avskyr vintern. Inte hatar eller ogillar eller tycker inte om eller längtar inte efter. Whatever. Jag avskyr den. Det är kallt, det är för mycket mörker. Mörker är underbart, mörker är välkommet, bara inte hela tiden, bara den inte utesluter ljuset. Jag våndas inför vintern. Alla tjocka kläder, pulsa till bussen, äckligt, och värst av allt: känslan att frysa hela hela tiden. Att leta efter påslagna element i skolan, springa fram och trycka sig mot dem. Att planera sin dag efter korridorer med påslagna element. Att ALLTID frysa. När det blir varmbad varje kväll för att känna sig varm en enstaka gång på dygnet. En kram.

In The Cold Light Of Morning - Placebo, det är ju rätt, eller hur? Sen när är gryningsljuset varmt eller inbjudande? Jag har sett gryningsljuset. Inte över klippor, inte över havet. Jag har bara reagerat när det helt plötsligt går att se tydligt igen, när jag legat gömd någonstans. När jag vänt mig från datorn under en sommarnatt, en sån där när man är vaken hela natten och gör ingenting. Jag minns natten under mitt konfiramtionsläger när det kom en tjej och väckte mig och undrade om vi skulle gå iväg och se på gryningen. Det fanns fina klippor där, svala och runda och mjuka. Vi kunde haft det mysigt. Suttit i tyst samförstånd.

Ibland tänker jag att den bästa vännen man har är den man kan vara tyst med. När man inte måste fylla tomrummet i luften med ord för att vara säker på att den andre personen tycker man är tråkig och ointressant eller dumihuvet. Bussar är värst de dagarna, när det kommer på en halvbekant. Tillräckligt mycket bekant för att det inte ska räcka med ett hej, och tillräckligt mycket bekant att risken finns att det blir stelt. Aldrig någon naturlig tystnad utan endast en tryckande tystnad.

Tystnad kan vara så vackert när det endast är den tystnad som saknar ord. Tystnad ackompanjerat av vågorna, vinden, vinet i masten på segelbåten, regnet eller brasknaster är den ultimata tystnaden. Jag tycker inte att tystnad är när inget hörs. Tystnad är lugnet från människor. Ett antiklimax efter en stökig dagisgrupp. Tystnad när inget hörs ringer bara i öronen. Most unpleasant. Jag gillar det inte, inte alls. Det är sällan jag går i tystnad. Musik är heligt och finns alltid och överallt med mig. Jag är inte själv om denna känsla, i know, så när är det riktigt tyst? Hur ofta upplever vi ringet i öronen? Jag minns ett tillfälle. Uppe på kalfjället, med Min Kära Mor. Hon älskar tystnaden när inte ett ljud hörs. "Lyssna" säger hon då och öppnar ansiktet. Jag ser att hon gillar det. Det är tydligt i mungiporna. Resten av familjen suckar och röstar för allsång. Nej, inte riktigt. Men ljud i alla fall. Jag saknar att åka skidor. Jag tror att man är mer fri på ett par skidor än annars. Man flyger nerför bergssidan. Det är luft, puder och fart. Den där låten man har i huvet hela dagen och nynnar för sig själv medans man susar ner. Det är ju ingen som hör.

 And when I walk alone I listen to our secret theme. Jag kommer alltid tillbaka till låttexter och musik. Det är helt sjukt egentligen. Vad är det med det som gör att man är så fast? Jag hoppas att det inte finns någon fysiologisk eller biologisk eller äckiologisk förklaring på det. Som att kärlek skulle vara en massa elektriska impulser i hjärnan. Är våra känslor och tankar också det? Jag såg en artikel i Illustrerad Vetenskap som ifrågasatte den fria viljan. Att något inom oss startar processen att göra något innan vi verkligen gör det. Jag såg bara överskriften och skummade igenom bildtexterna. Jag vill inte veta! JAG VILL INTE VARA EN MASKIN. Spelar ingen roll om det är sanningen. I så fall är jag hellre kvar i det härliga ovetandet i the Matrix. Det skulle i och för sig då vara logiskt att psyket påverkar fyset (jag vill säga så) om psyket skulle visa sig vara fyset. Helvete. Nej, inte tänka, inte tänka. Tyst, tyst. Jag tror på själen, inre kraft och tankar.

Tur att jag inte går natur. Det skulle vara så oerhört. Oerhört något. Jobbigt? Ja, dels eftersom jag inte klarar av ämnena. Något sätter stop. Kanske är det minnen. Jo, det är minnen. Äckelorange klinkergolv, travar av gamla böcker, en mysdålig lärare med för mycket tro på fel människor. Människor. Människorna. Experimenten, "Varför vill du inte labba?" "För att jag inte... gillar det. Jag tar gärna anteckningar och observerar, men jag vill inte göra själv". Som motsatsen till ett litet barn som säger "kan själv i varje mening". I alla fall i blöjreklamer gör de det. Blöjor. Det känns aningen förnedrande att det är samma företag som tillverkar bindor och tamponger som tillverkar blöjor. Visst ser jag det praktiska i detta - det är kunskap och princip. Samma sak. Som om jag var en liten unge som kissar på mig bara för att jag är tjej. Det ÄR förnedrande men det är naturligt och allt naturligt måste man respektera. Ja, respektera.

Såg på nyheterna ikväll. "USA har idag drabbats av det tredje skottdramat i en skola på en vecka..." Något sånt sa de. En formulering är jag i alla fall säker på, utöver det som hänt. Drabbat. De har drabbats av en galning som skjuter småbarn. Drabbats? Hur kan de ha drabbats med de vapenlagar de har? "Hej, här har ni en pistol, ett gevär, ammunition - ta! ... men vi kallar er mördare om ni använder dem. Ni är dumma om ni använder dem. Det är fel om ni använder dem. Ni får ha dem - men låt dem vara." Okej. Kanske tog jag i, men principen är densamma. Drabbats? Jag förstår inte hur de tänker ibland. Visserligen är staten och antagligen media också på något sätt skyldiga att inte smutskasta Det Stora Landet I Väst. Men ändå? Det ligger mycket i en formulering. Drabbats? Har de verkligen DRABBATS? Det är inte rätt alls, det som hände. Det är fruktansvärt. Det är hemskt. Ändå, att de inte ifrågasätter vapenlagarna efter såna här händelser. Hur kan de ha kvar den?

Har du sett min älskade Michael Moores Bowling For Columbine? Den berör JUST det här ämnet. Den är väldigt intressant. Den indikerar på att de som är för vapenlagarna är medvetna om vad de leder till. Att de med gester, tystnad - uteblivna argument - håller med om att just det de står för har dödat små barn. Det är det fegaste jag sett. Det fegaste jag vet. De som vet att de gör fel, att det är så inihelvete fel, och som har ett val. De som skulle kunna ändra sig utan att det skadade någon. Utan att det gjorde dem illa. De är de fegaste jag vet. Att de är för måna om sin stolthet, att de inte kan stå för att de hade FEL. Det är det fegaste jag vet. Herregud. Höga höns med för mycket pengar. Höga gallergrindar och övervakningskameror - inget kunde hända dem. Det är så sjukt fegt.

Hur många rika människor med givmilda tendenser hyllas? För det verkar ju vara en tydlig trend att om du är rik ska du hålla hårt i pengarna. Eller i alla fall behålla dem för dig själv. Att någon annan skulle dö - whatever! Jag brukar tänka att "Varför kan inte de där miljonärerna eller rika skådespelerskor med många fina klänningar skänka bort en del av sin förmögenhet? Kolla på Afrika. Made in China. Hallå?! Hur omedmänskliga är ni? Pool och villa och hembiträde och Ferrari och egen jumbojet och party party party. Någon dör där borta. Någon dör någonstans, någon du vet om, någon du ignorerar. Någon du hade kunnat hjälpa". Det är här kritikerrösten kommer in i bilden. "Men hallå, hur vet du att ALLA rika människor är såna? Inte ger bort pengar?" Jag har faktiskt ingen aning. Jag har för mig att Oprah Winfrey har testamenterat sin förmögenhet till hemlösa barn i Afrika eller något likande. Jo, det är ju en variant. Du får leva gott hela livet och det som blir över sen går till välgörande ändamål - inget dåligt samvete där inte. Det här vet jag, Anthony skrev om det i Scar Tissue; att Red Hot Chili Peppers skänker X % av sin inkomst till välgörande ändamål. Boken är hos Albin, annars skulle jag jaga rätt på den exakta siffran. Har läst boken två gånger och är väldigt säker på att jag inte hittat på det här. Det är en bra lösning. Den ger kontinuerligt bort pengar och står inte för en specifik summa. De säger inte "5 000 om året" utan ger i förhållande till vad de tjänar. Vilket är mycket, I can assure you. Då vet jag i och för sig inte VAD pengarna går till. "Välgörande ändamål" kan ju mer eller mindre vara vad som helst.

Att ha det dåligt ställt är ju väldigt relativt. Att vara fattig i Sverige och Filippinerna betyder TROLIGEN väldigt olika saker. Att vara hemlös är inte heller samma sak, inte bara beroende på temperaturskillnaden. Finns det då någon mer person som skänker pengar? Hrm. Inte som jag kommer på vid första antänket. Annars finns det ju alltid de som BORDE skänka pengar, t ex Ingvar Kamprad (jag är inte ett dugg säker på stavningen, så för att förklara, snubben som äger hela IKEA) och Bill Gates (Microsoft - behöver jag säga mer?). Enligt den allmänna uppfattningen är Ingvar Kamprad väldigt snål. Smålänning. Ja, min morfar är smålänning och han är den snålaste människan jag känner. Men tänk hur stort IKEA är. Det är enormt! I vilka Europeiska länder finns det INTE ett IKEA-varuhus? Han är ju hur rik som helst. Jag är helt övertygad om att han skulle kunna rädda många liv. Göra vardagen drägligare för små barn. Ge donationer till att fattiga ska kunna få AIDS-medicin. Köpa patentet till medicinen och skita i om någon gör en likadan. Det är humanitet. Skit samma om ett företag får minskade vinster om det leder till att människor får vård! Herregud. Vad arg jag blir.

Hur kan världen vara så här? Girighet förstör allt. Skulle jag vara likadan? Skulle jag också hålla i pengarna, köpa massa dyra prylar och se genom fingrarna mot världens problem? Numera får jag ca 1200 kr i månaden. När jag skaffar ett jobb och tjänar några egna pengar ska jag skänka pengar. Till vad? Det finns så många hjälporganisationer. Kanske Rädda Barnen eftersom de har så en så cool låt i sin reklam. Så kan jag ju inte tänka? Åh, min passion till musiken trampar in på helt andra områden. Suck. Rädda Barnen? Ja, barn är viktigt. Att barn mår bra är groteskt viktigt. Jag tror bestämt på att de barn som blir dåligt behandlade inte är hela när de blir vuxna. En vuxen kan påverkar sin livssituation. Inte ett barn. Rädda Barnen? Kanske ska jag inte fundera på det nu. Det kommer i den galax jag får ett jobb.

Ha. Jag saknar havet. Vågrna. Jag älskar att hänga med ansiktet precis ovanför vattenytan i solskenet och se ner i det där alldeles mjuka gröna. Jag älskar den gröna färgen, men samtidigt är den obehaglig. Som en kittling man ryser av. Den har färgen av slime ungefär. Det där äckliga alla hade att leka med när jag var... åtta år kanske. Sex? Någonstans däromkring. Jag tänker fortfarande att jag vill gå och nakenbaka i sjön, fasten det är oktober. Kanske är det fortfarande uthärdligt kallt. Kanske smärtsamthärligt kallt. Rent. Det borde vara rent. Annars är faktum att det inte blir något nakenbad förrän nästa sommar. I vår kanske. Tecla kallade mig nudist idag. Som jag tjatar om mina nakenbad och om att sova naken är det väldigt troligt. Fast jag går inte omkring naken som Naken-Janne. Varför vet alla fortfarande vem det är? Är det inte sjukt?

Jag gillar att vara anonym. Nog kan man få vara anonym även efter att man varit med i en dokusåpa, men går man omkring naken till 95 % av tiden man är i tv får man nog skylla sig själv. Då syns man.  Då är man för tydlig. Då blir man inte bortglömd. Jag vill inte blir bortglömd, jag är rädd för att bli bortglömd. Men nog vill jag inte bli ihågkommen som Naken-Tess. Jag vill bli ihågkommen för något bättre. Som när min bok (inte alls) blir utgiven. Då finns jag nog i ett litet arkiv någonstans och blir framgrävd då och då. Som ett ord i en ordbok som blir uppmärksammat ibland.

Har du drömt att du flyger? Någonsin? Upplever du det då som om du flaxar som en fågel, är allmänt Superman-mässig eller att du simmar i luften? Om du inte har drömt att du flyger - gör ditt ALLRA bästa för att försöka göra det. Så gått det går. Det är det klart bästa jag har varit med om. Drömmen är ju ändå en del av en själv, därför kan det vara något bra eller dåligt. En händelse. Just nu när jag tänker på det i alla fall är det det bästa som finns. Egentligen har jag nog fel. Det är rätt fint att pussas. Nej. Att flyga är bättre. Att skriva är bättre. Eller, nja, bara de gånger det känns rätt. Jag vill drömma att jag flyger. Kan inte minnas när jag gjorde det sist. Shallow - Porcupine Tree

Vad får vi egentligen göra som är frivilligt? De kallar gymnasiet för frivilligt, men om man inte går gymnasiet så får man inga eller skitdåliga jobb. Jag har alltid varit dålig på att "belägga med exempel" som lärarna uttrycker det, så tyvärr, that's all you got. Ändå, världen känns inte så frivillig längre. Är det frivilligt att åka till Grekland om man blivit lockad av en 2x4 meter stor reklamplansch? Är det frivilligt att tycka något när samhällsnormen ligger åt det hållet? Väljer man själv vilken musik man vill lyssna på när det överallt är radio radio radio och bestsellers (ja, det ÄR normalt en term för böcker) som spelars på offentliga platser? DÅ kan man inte välja, men beror valet man sen gör på det? Väljer vi någonsin någonting? Är ens en åsikt i grunden ens egen?

Ett mysigt ord: Cupcake. Jag har sett för mycket That '70s Show, det känns som om jag kan alla avsnitt utantill. De är så förbaskat härliga! Jag skrattar inte öppet hela tiden, men det ligger en liten studsboll i maggropen hela tiden som uppskattar det. De är så sjukt sköna, jag älskar dem!

Kelso: Fez, I don't feel so good.
Fez: Me neither... Do you see a horse?
Kelso: Yes
Fez: Is it pink?
Kelso: Uh-huh...

Nej. Det där SER inte kul ut, men det ÄR det. Särskilt när de faller ihop på marken och så står det en häst där. Vinken med komedi är kroppsspråket, konstpauserna och ironin. Vilken överraskning.