MEISGREECE

Jag har saknat att dra ner rullgardinen. Det fanns en gång i tiden då jag gjorde det. Den är mörkgrön, nyanser mörkare än mina tapeter. Det är en jobbig rullgardin, den är svår att rulla upp igen. Alltid ska den krångla. Kan man ha ljus tända i fönstret om den är nerdragen? Om man inte kan det ska jag ändra på det. Levande ljus är en faktor för överlevnad.
Alltid har jag klagat, gnällt på figurer i min hjärna på att lampan utanför skiner in i mitt rum på natten. Alltid har jag kunnat sova hur ljust det än är, så lampan har aldrig egentligen varit ett problem. Jag har aldrig förstått min syster som alltid drar ner rullgardinen. Inte ens på sommaren när det alltid är ljust ute, även när jag går och lägger mig, har jag haft den nerdragen.
För några dagar sen, när att gå och lägga sig var som att dö. Är svart och mörker samma sak? Varför klär man sig i svart på en begravning? Nu är det som att få andas ut för första gången på hela dagen. Att dra upp den är början på det långa andetaget jag ska leva på resten av dagen. Det gömmer mig och håller om mig och tröstar mig och slår mig. I love it.

Cannot choose not to deny
Blame falls easy silently
Darkness preferable, comfort found again
In solitude, a door into an empty room
A door to familiar desolation
The spoils of past years lost for reason,
lost for some notions of new days

Inside there i gentleness
Calm preceding tears
Cry again, cry again
Moment of toil