MEISGREECE

In The Cold Light Of Morning - Placebo, det är ju rätt, eller hur? Sen när är gryningsljuset varmt eller inbjudande? Jag har sett gryningsljuset. Inte över klippor, inte över havet. Jag har bara reagerat när det helt plötsligt går att se tydligt igen, när jag legat gömd någonstans. När jag vänt mig från datorn under en sommarnatt, en sån där när man är vaken hela natten och gör ingenting. Jag minns natten under mitt konfiramtionsläger när det kom en tjej och väckte mig och undrade om vi skulle gå iväg och se på gryningen. Det fanns fina klippor där, svala och runda och mjuka. Vi kunde haft det mysigt. Suttit i tyst samförstånd.

Ibland tänker jag att den bästa vännen man har är den man kan vara tyst med. När man inte måste fylla tomrummet i luften med ord för att vara säker på att den andre personen tycker man är tråkig och ointressant eller dumihuvet. Bussar är värst de dagarna, när det kommer på en halvbekant. Tillräckligt mycket bekant för att det inte ska räcka med ett hej, och tillräckligt mycket bekant att risken finns att det blir stelt. Aldrig någon naturlig tystnad utan endast en tryckande tystnad.

Tystnad kan vara så vackert när det endast är den tystnad som saknar ord. Tystnad ackompanjerat av vågorna, vinden, vinet i masten på segelbåten, regnet eller brasknaster är den ultimata tystnaden. Jag tycker inte att tystnad är när inget hörs. Tystnad är lugnet från människor. Ett antiklimax efter en stökig dagisgrupp. Tystnad när inget hörs ringer bara i öronen. Most unpleasant. Jag gillar det inte, inte alls. Det är sällan jag går i tystnad. Musik är heligt och finns alltid och överallt med mig. Jag är inte själv om denna känsla, i know, så när är det riktigt tyst? Hur ofta upplever vi ringet i öronen? Jag minns ett tillfälle. Uppe på kalfjället, med Min Kära Mor. Hon älskar tystnaden när inte ett ljud hörs. "Lyssna" säger hon då och öppnar ansiktet. Jag ser att hon gillar det. Det är tydligt i mungiporna. Resten av familjen suckar och röstar för allsång. Nej, inte riktigt. Men ljud i alla fall. Jag saknar att åka skidor. Jag tror att man är mer fri på ett par skidor än annars. Man flyger nerför bergssidan. Det är luft, puder och fart. Den där låten man har i huvet hela dagen och nynnar för sig själv medans man susar ner. Det är ju ingen som hör.

 And when I walk alone I listen to our secret theme. Jag kommer alltid tillbaka till låttexter och musik. Det är helt sjukt egentligen. Vad är det med det som gör att man är så fast? Jag hoppas att det inte finns någon fysiologisk eller biologisk eller äckiologisk förklaring på det. Som att kärlek skulle vara en massa elektriska impulser i hjärnan. Är våra känslor och tankar också det? Jag såg en artikel i Illustrerad Vetenskap som ifrågasatte den fria viljan. Att något inom oss startar processen att göra något innan vi verkligen gör det. Jag såg bara överskriften och skummade igenom bildtexterna. Jag vill inte veta! JAG VILL INTE VARA EN MASKIN. Spelar ingen roll om det är sanningen. I så fall är jag hellre kvar i det härliga ovetandet i the Matrix. Det skulle i och för sig då vara logiskt att psyket påverkar fyset (jag vill säga så) om psyket skulle visa sig vara fyset. Helvete. Nej, inte tänka, inte tänka. Tyst, tyst. Jag tror på själen, inre kraft och tankar.

Tur att jag inte går natur. Det skulle vara så oerhört. Oerhört något. Jobbigt? Ja, dels eftersom jag inte klarar av ämnena. Något sätter stop. Kanske är det minnen. Jo, det är minnen. Äckelorange klinkergolv, travar av gamla böcker, en mysdålig lärare med för mycket tro på fel människor. Människor. Människorna. Experimenten, "Varför vill du inte labba?" "För att jag inte... gillar det. Jag tar gärna anteckningar och observerar, men jag vill inte göra själv". Som motsatsen till ett litet barn som säger "kan själv i varje mening". I alla fall i blöjreklamer gör de det. Blöjor. Det känns aningen förnedrande att det är samma företag som tillverkar bindor och tamponger som tillverkar blöjor. Visst ser jag det praktiska i detta - det är kunskap och princip. Samma sak. Som om jag var en liten unge som kissar på mig bara för att jag är tjej. Det ÄR förnedrande men det är naturligt och allt naturligt måste man respektera. Ja, respektera.

Såg på nyheterna ikväll. "USA har idag drabbats av det tredje skottdramat i en skola på en vecka..." Något sånt sa de. En formulering är jag i alla fall säker på, utöver det som hänt. Drabbat. De har drabbats av en galning som skjuter småbarn. Drabbats? Hur kan de ha drabbats med de vapenlagar de har? "Hej, här har ni en pistol, ett gevär, ammunition - ta! ... men vi kallar er mördare om ni använder dem. Ni är dumma om ni använder dem. Det är fel om ni använder dem. Ni får ha dem - men låt dem vara." Okej. Kanske tog jag i, men principen är densamma. Drabbats? Jag förstår inte hur de tänker ibland. Visserligen är staten och antagligen media också på något sätt skyldiga att inte smutskasta Det Stora Landet I Väst. Men ändå? Det ligger mycket i en formulering. Drabbats? Har de verkligen DRABBATS? Det är inte rätt alls, det som hände. Det är fruktansvärt. Det är hemskt. Ändå, att de inte ifrågasätter vapenlagarna efter såna här händelser. Hur kan de ha kvar den?

Har du sett min älskade Michael Moores Bowling For Columbine? Den berör JUST det här ämnet. Den är väldigt intressant. Den indikerar på att de som är för vapenlagarna är medvetna om vad de leder till. Att de med gester, tystnad - uteblivna argument - håller med om att just det de står för har dödat små barn. Det är det fegaste jag sett. Det fegaste jag vet. De som vet att de gör fel, att det är så inihelvete fel, och som har ett val. De som skulle kunna ändra sig utan att det skadade någon. Utan att det gjorde dem illa. De är de fegaste jag vet. Att de är för måna om sin stolthet, att de inte kan stå för att de hade FEL. Det är det fegaste jag vet. Herregud. Höga höns med för mycket pengar. Höga gallergrindar och övervakningskameror - inget kunde hända dem. Det är så sjukt fegt.

Hur många rika människor med givmilda tendenser hyllas? För det verkar ju vara en tydlig trend att om du är rik ska du hålla hårt i pengarna. Eller i alla fall behålla dem för dig själv. Att någon annan skulle dö - whatever! Jag brukar tänka att "Varför kan inte de där miljonärerna eller rika skådespelerskor med många fina klänningar skänka bort en del av sin förmögenhet? Kolla på Afrika. Made in China. Hallå?! Hur omedmänskliga är ni? Pool och villa och hembiträde och Ferrari och egen jumbojet och party party party. Någon dör där borta. Någon dör någonstans, någon du vet om, någon du ignorerar. Någon du hade kunnat hjälpa". Det är här kritikerrösten kommer in i bilden. "Men hallå, hur vet du att ALLA rika människor är såna? Inte ger bort pengar?" Jag har faktiskt ingen aning. Jag har för mig att Oprah Winfrey har testamenterat sin förmögenhet till hemlösa barn i Afrika eller något likande. Jo, det är ju en variant. Du får leva gott hela livet och det som blir över sen går till välgörande ändamål - inget dåligt samvete där inte. Det här vet jag, Anthony skrev om det i Scar Tissue; att Red Hot Chili Peppers skänker X % av sin inkomst till välgörande ändamål. Boken är hos Albin, annars skulle jag jaga rätt på den exakta siffran. Har läst boken två gånger och är väldigt säker på att jag inte hittat på det här. Det är en bra lösning. Den ger kontinuerligt bort pengar och står inte för en specifik summa. De säger inte "5 000 om året" utan ger i förhållande till vad de tjänar. Vilket är mycket, I can assure you. Då vet jag i och för sig inte VAD pengarna går till. "Välgörande ändamål" kan ju mer eller mindre vara vad som helst.

Att ha det dåligt ställt är ju väldigt relativt. Att vara fattig i Sverige och Filippinerna betyder TROLIGEN väldigt olika saker. Att vara hemlös är inte heller samma sak, inte bara beroende på temperaturskillnaden. Finns det då någon mer person som skänker pengar? Hrm. Inte som jag kommer på vid första antänket. Annars finns det ju alltid de som BORDE skänka pengar, t ex Ingvar Kamprad (jag är inte ett dugg säker på stavningen, så för att förklara, snubben som äger hela IKEA) och Bill Gates (Microsoft - behöver jag säga mer?). Enligt den allmänna uppfattningen är Ingvar Kamprad väldigt snål. Smålänning. Ja, min morfar är smålänning och han är den snålaste människan jag känner. Men tänk hur stort IKEA är. Det är enormt! I vilka Europeiska länder finns det INTE ett IKEA-varuhus? Han är ju hur rik som helst. Jag är helt övertygad om att han skulle kunna rädda många liv. Göra vardagen drägligare för små barn. Ge donationer till att fattiga ska kunna få AIDS-medicin. Köpa patentet till medicinen och skita i om någon gör en likadan. Det är humanitet. Skit samma om ett företag får minskade vinster om det leder till att människor får vård! Herregud. Vad arg jag blir.

Hur kan världen vara så här? Girighet förstör allt. Skulle jag vara likadan? Skulle jag också hålla i pengarna, köpa massa dyra prylar och se genom fingrarna mot världens problem? Numera får jag ca 1200 kr i månaden. När jag skaffar ett jobb och tjänar några egna pengar ska jag skänka pengar. Till vad? Det finns så många hjälporganisationer. Kanske Rädda Barnen eftersom de har så en så cool låt i sin reklam. Så kan jag ju inte tänka? Åh, min passion till musiken trampar in på helt andra områden. Suck. Rädda Barnen? Ja, barn är viktigt. Att barn mår bra är groteskt viktigt. Jag tror bestämt på att de barn som blir dåligt behandlade inte är hela när de blir vuxna. En vuxen kan påverkar sin livssituation. Inte ett barn. Rädda Barnen? Kanske ska jag inte fundera på det nu. Det kommer i den galax jag får ett jobb.

Ha. Jag saknar havet. Vågrna. Jag älskar att hänga med ansiktet precis ovanför vattenytan i solskenet och se ner i det där alldeles mjuka gröna. Jag älskar den gröna färgen, men samtidigt är den obehaglig. Som en kittling man ryser av. Den har färgen av slime ungefär. Det där äckliga alla hade att leka med när jag var... åtta år kanske. Sex? Någonstans däromkring. Jag tänker fortfarande att jag vill gå och nakenbaka i sjön, fasten det är oktober. Kanske är det fortfarande uthärdligt kallt. Kanske smärtsamthärligt kallt. Rent. Det borde vara rent. Annars är faktum att det inte blir något nakenbad förrän nästa sommar. I vår kanske. Tecla kallade mig nudist idag. Som jag tjatar om mina nakenbad och om att sova naken är det väldigt troligt. Fast jag går inte omkring naken som Naken-Janne. Varför vet alla fortfarande vem det är? Är det inte sjukt?

Jag gillar att vara anonym. Nog kan man få vara anonym även efter att man varit med i en dokusåpa, men går man omkring naken till 95 % av tiden man är i tv får man nog skylla sig själv. Då syns man.  Då är man för tydlig. Då blir man inte bortglömd. Jag vill inte blir bortglömd, jag är rädd för att bli bortglömd. Men nog vill jag inte bli ihågkommen som Naken-Tess. Jag vill bli ihågkommen för något bättre. Som när min bok (inte alls) blir utgiven. Då finns jag nog i ett litet arkiv någonstans och blir framgrävd då och då. Som ett ord i en ordbok som blir uppmärksammat ibland.

Har du drömt att du flyger? Någonsin? Upplever du det då som om du flaxar som en fågel, är allmänt Superman-mässig eller att du simmar i luften? Om du inte har drömt att du flyger - gör ditt ALLRA bästa för att försöka göra det. Så gått det går. Det är det klart bästa jag har varit med om. Drömmen är ju ändå en del av en själv, därför kan det vara något bra eller dåligt. En händelse. Just nu när jag tänker på det i alla fall är det det bästa som finns. Egentligen har jag nog fel. Det är rätt fint att pussas. Nej. Att flyga är bättre. Att skriva är bättre. Eller, nja, bara de gånger det känns rätt. Jag vill drömma att jag flyger. Kan inte minnas när jag gjorde det sist. Shallow - Porcupine Tree