MEISGREECE

http://handgranat.org/meisgreece/blog

The only thing you can rely on is that you can't rely on anything.

Och jag har ingen godtagbar ursäkt för det här. So kill me! För du ska inte tro det blir sommar

Jag ligger framför er, här och nu
Upplösningstillstånd
Vattenfärg med för lite färg
Isblått
Hyperventilerar och vill andas
I leran framför er, för överallt finns bara lera
Leran världen består av
Lagom kall och ishård
Den vill svepa mig
Liksvepning

Och dra upp mig på det gröna bordet
Nej.
Kan själv med
Skalpell
Mellan brösten
och ner till
ända till naveln
Och jag tränger ner
alla vassa naglar
Drar upp ravinen och skriker att
att HÄR!
Ät och ÄT så mycket du orkar!
Vi tager tabberas på toss
som i katthult

Snor dessa frågor från Ottos blog. Jag gillade upplägget. Fast han kommer säkert hata mig när han ser mitt val av artist. Well... Hej

---

Välj en artist (eller ett band) och svara på frågorna med låttitlar från den artisten: Placebo

Är du man eller kvinna: Scared Of Girls
Beskriv dig själv: Plasticine
Hur känner vissa människor om dig: One Of A Kind
Hur känner du om dig själv: Something Rotten
Beskriv ditt ex: I Know
Berätta var du vill vara: In The Cold Light Of Morning
Beskriv vad du vill vara: Bulletproof Cupid
Beskriv hur du lever: Sleeping With Ghosts
Beskriv hur du älskar: I'll Be Yours
Dela några ord av visdom: Hang On To Your IQ

---

I was hanging from a tree
Unaccustomed to such violence
Jesus looking down on me
I'm prepared for one big silence

Det stod några sköna människor från Lund precis framför oss i den långa kön och klagade på hur liten Globen var i verkligheten. Och på hur kallt det var. Vinden slet i alla, alla som köade och alla som sjöng och supportade högtalaren en krog i närheten ställt ut. Det var Californication-skivan och Around The World är Eves favoritlåt. Det blåste men alla var glada, alla höll hårt i varsin biljett och hoppade upp och ner för att hålla värmen och känslorna instängda. Sen kom en säkerhetsvakt till oss och sa att vi kunde gå ner till nästa ingång där det var mindre folk. Tjejerna och Lund-snubbarna sprang, och jag efter. Jag får inte springa, jag får inte springa, JAG SPRINGER! Någonstans där bestämde jag mig i för att skita i vad läkaren sagt om att ta det lugnt - det var ju grejer på G.

Någonstans där kom alla fjärilar. Jag är nästan säker på att de var röda. Röda, små, små fjärilar. De var inte nervös-fjärilar som simmar omkring i magen och tror att det är livet. Nope. Mina fjärilar trängde sig igenom varje liten ådra i mitt blodomlopp. Runt, runt kämpade de. Det var omöjligt att stå still och känslan av att stå i mitten av Globen och se allas förväntansfulla leenden var oslagbar. Oj, vad dålig jag är på att ljuga. Fruktansvärd. Det var lätt att slå. Som när Anthony, min MIN min största förebild, kommer inrusande som en torped på scenen och susar fram och tillbaka i introt till Can't Stop. Det slog allt annat jag någonsin varit med om.

Sen blev det Dani California, Scar Tissue, Charlie, Desecration Smile, Fortune Faded, Readymade, Blood Sugar Sex Magik, Snow, Don't Forget Me, Hump De Bump, C'mon Girl, Californication, By The Way, Under The Bridge och Give It Away. När Flea tog första tonen i introt till Don't Forget Me trodde jag att jag skulle dö. Händerna i vädret och släppte ut allt som fanns inuti. Jag skrek rakt ut och kände som om någon hade halshuggit mig. Allt försvann och jag grät inombords. Och sen dök Fine på mig, gav mig en bamsekram och så sjöng och dansade vi. Och när de brakade loss i Give It Away i slutet hoppade jag upp och ner och flög som en galning. Läkaren ville att jag skulle ta det lugnt och vila i en, kanske två veckor. No way! Jag stod på en konsert med jordens bästa band och kände mig mer levande än någonsin. Gladare än någonsin. Lyckligare än någonsin. Än någonsin. Än evigheten.

I'm an ocean in your bedroom
Make you feel warm
Make you want to re-assume
Now we know it all for sure

I'm a dance hall
Dirty breakbeat
Make the snow fall
Up from underneath your feet
Not alone, I'll be there
Tell me when you want to go

I'm a meth lab
First rehab
Take it all off
And step inside the running cab
There's a love that knows the way

I'm the rainbow in your jail cell
All the memories of
Everything you've ever smelled
Not alone, I'll be there
Tell me when you want to go

Sideways falling
More will be revealed my friend

Don't forget me
I can't hide it
Come again get me exited

I'm an inbred and a pothead
Two legs that you spread
Inside the tool shed
Now we know it all for sure

I could show you
To the free field
Overcome and more
Will always be revealed
Not alone, I'll be there
Tell me when you want to go

I'm the bloodstain
On your shirt sleeve
Coming down and more are coming to believe
Now we know it all for sure

Make the hair stand
Up on your arm
Teach you how to dance
Inside the funny farm
Not alone, I'll be there
Tell me when you want to go

Imorn tänker jag bädda om min säng med nya lakan och äta havregrynsgröt med äppelmos till frukost. Jag tänker ta ut brickan till vardagsrummet och sätta spetskant på att äta antibiotika-tabletter, särskilt den största. Jag tänker sätta mig i badkaret och försöka värma tårna och sätta på mig en vit skjorta. Jag tänker stå i kylskåpet och ha svårt och välja vad för lunch jag ska orka fixa. Jag tänker gå till bussen för första gången sen en tisdag för två veckor sedan. Musiken kommer räcka för hela resan in till stan. Det blir nog Ultra av Depeche Mode och blicken på strecket mitt i vägen. Tankarna någon annanstans. Dagdröm. Och sen ska jag träffa Fine som jag inte sett på jättelänge. Hennes namn får mig att tänka på Fran Fine från The Nanny. Det var roligt när jag var tretton och när jag lyssnar på She's Leaving Home får jag en konstig känsla i magen. Imorn ska jag träffa Fine och innan måste jag klippa naglarna, för allt har delat sig. Och sen kommer Cicci ringa och hon kommer le när jag kramar henne. Jag önskar mig Placebos album med covers, bonus-skivan till Sleeping With Ghosts. Jag älskar den titeln. Och vi kommer skratta och jag vill få dem att äta sushi, för jag kommer vilja ha sushi. Vi kommer skratta och ena lillfingret kommer darra. Och jag kommer att berätta om att vakna med en plastslang in i näsan. Vart är min Beatles-tröja? Eve kommer flyga in och vi kommer skratta och vandra iväg och nästan ramla ihop av förväntan. Allt kommer kännas jättekonstigt. Blurrigt. Jag kommer hitta några droppar att skölja ner mina sista tabletter med. Och sen ska vi återfödas.

Picture yourself in a boat on a river
With tangerine trees and marmalade skies
Somebody calls you, you answer quite slowly
A girl with kaleidoscope eyes

Cellophane flowers of yellow and green
Towering over your head
Look for the girl with the sun in her eyes
And she's gone

Lucy in the sky with diamonds
Lucy in the sky with diamonds
Lucy in the sky with diamonds

Follow her down to a bridge by a fountain
Where rocking horse people eat marshmallow pies
Everyone smiles as you drift past the flowers
That grow so incredibly high

Och jag kom till och med ihåg min egen fakenamnsdag - Anna.

Igårkväll var det 26 år sedan Mark Chapman mördade John Lennon. Jag kommer ihåg förra året då det var 25årsjubileum, fast utan jubileum. Då gick en massa dokumentärer om det på tv och nyheterna visade bilder från sörjande i New York. Adde och jag hade en sms-tyst-minut. Och jag minns den gången jag skulle cykla längs landsvägen till scouterna när jag var kanske tretton och hade kladdat ner hela texten till Imagine på armen, och att jag kollade på den medans jag susade nerför den där långa backen. Och när jag såg A Hard Days Night för första gången. Och när jag var fjorton, ledsen och förtvivlad och allt sånt - Let it Be, igen och igen.

Jag satt och skrev texterna till Imagine och Let it Be hela tiden under en period i mitt liv. ALLA block hade dem i minst en slarvig version i minst ett hörn. Jag älskade att något i dem lugnade ner mig. Något i dem är fortfarande genialt för mig, fast de är väldigt enkla. På vardagsrumsbordet ligger en minneskoncert till George Harrison och en samling John-grejer på DVD. Någon dag när jag är här hemma och inte gör ett skit ska jag nostalgia. Jag lyssnar ju inte alls på sån musik längre, men någonstans känns det som en oundvliklig del av mig. Usch. Jag är oundviklig.

Imagine there's no heaven
It's easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today

Imagine there's no countries
It isn't hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace

You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world wiil be one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world

You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will live as one

Och det kliar under mina plåster. De som täcker mina TRE ärr till de läkande hålen där en doktor jag inte vet vem det är grävde i mig. Jag antar att det är bra, de säger ju att det läker då. De har sytt igen mig med självförsvinnande tråd. Kommer jag en dag kolla ner på min mage och då kommer tråden helt plötsligt att vara borta? Eller hur funkar det? Det roliga med hela grejen är att blindtarmen ju sitter på höger sida, men att jag blivit öppnad mer till vänster om naveln. Jag antar att de lyckades med sitt uppdrag ändå eftersom det inte gör ont på samma sätt längre - men ändå!

Och mitt i natten började jag se Forrest Gump. Det är en av mina absoluta favoritfilmer och blir lika rörd varje gång. Visserligen somnade jag efter halva och vaknade inte först till de sista femton minutrarna men de är ju fina så det räcker. Jag vet inte varför jag blir helt överdrivet uppjagad av den, men det är något. Något som örfilar mig varenda gång jag ser den. Och så är ju John Lennon med, vilket är den absolut bästa scenen. Önskar mig hans fruars böcker om honom i julklapp. Visst känns det som ett hej-jag-vill-också-vara-lite-känd-och-tjäna-pengar, men ändå. Jag är som den äckliga stora massan som vill känna sig speciellt utvald och få reda på massa inside info. Snälla BRIAN MOLKO skriv en bok!

Och jag är worried sick över Red Hot Chili Peppers på måndag. Det är inte helt självklart att jag kommer klara det. Å ena sidan sa doktorn att jag skulle vila men å andra sidan vill jag träna upp mina muskler igen så att jag kan klara att stå (om än übersämstlängstbak där läget är lugnare) och vara där under hela konserten. Det är så otroligt viktigt för mig att få komma dit. Någonstans har jag ju drömt om det sen jag var fjorton år gammal - och så kommer en fjuttig blindtarmsinflammation! Världen är ju inte rättvis, men det ger jag fan i. Som Eric Forman säger: God hates me.

They rise above the hills
They cry about this
As we live in hope
A broken promise
I was not honest
Now I watch as tables turn
And you're singing

I'll wait my turn
To tear inside you
Watch you burn
I'll wait my turn
I'll wait my turn

I'll cry about this
And hide my cuckled eyes
As you come off all concerned
And I'll find no solace
In your poor apology
And you'll regret that sounds absurd
And keep singing

I'll wait my turn
To tear inside you
Watch you burn
And I'll wait my turn
To terrorize you
Watch you burn
And I'll wait my turn
I'll wait my turn

Promise is a promise
Promise is a promise
Promise is a promise
Promise is a promise
And I'll wait my turn
To tear inside you
Watch you burn
I'll wait my turn
I'll wait my turn

A broken promise
You were not honest
I'll bide my time
I'll wait my turn

Och så hamnade huvudpersonen i vår berättelse på Södersjukhuset i 109 timmar. Nämnas bör att jag är livrädd för allt vad sjukhus heter och att jag har en ryslig fobi för sprutor, stick och blod. När jag var tolv gick jag i terapi för det på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Det var en milstolpe i mitt liv och jag lyckades med det de ville att jag skulle åstadkomma (att ta en spruta i min egna arm), men det tog dock dubbla den normala tiden. Och eftersom jag slutade sticka mig i armen blev det sämre och sämre med att hantera den rädslan. Så... tja. Sprutor. Jävla skit. Jag hatar dem.

Jag fick jätteont på kvällen, i torsdags. Ida var här och vi bakade pepper-cakes (jag lovar, man SÄGER så). Det var myspys, allt fint och sånt. Jag kunde fortfarande inte gå rakt och jag väntade på att magontet skulle gå över. Vi hann inte göra så många plåtar, kanske bara två, innan jag inte kunde stå upp längre och det gjorde FÖR ont.

Böneställning, sa Ida.
Jaha, så ber vi då åt fel håll.
Inte mot Mecka för det gör för ont att vända sig dit.
Tralala.
Borde det inte gå över snart?

Vi har en finurlig värmepåse hemma som säkert alla har. Fylld med vete, in i micron (har alla en micro hemma?) och så är det jättevarmt och gosigt. När allt superont väl hade lugnat ner sig låg jag och kippade efter luft i första bästa säng jag hittade och värmde mig på värmepåsen. La den på magen och jag somnade och vaknade och det gjorde ondare och jag hade knappt sovit något alls. Mamma ringde sjukvårdsupplysningen och - FAN - de rekommenderade oss att åka in till akuten på SöS. Yey! Jag var livrädd. Grät och grät.

När vi kom fram såg jag i alla fall en tydlig skylt till "Mottagning för Våldtagna Kvinnor". Jag blev lite glad. En sån borde VARJE sjukhus (vårdcentral!) i hela Sveriga ha. Katarina Wennstam skrev i sin bok "En äkta våldtäktsman" att det finns de porrskådisar (kvinnliga) som får bedövningssprutor innan de börjar filma för att klara av smärtan de får genomlida under inspelningen. VA!?

Det var rätt tomt på akuten - tack och lov. Hade det legat blodiga halvlik överallt hade jag dött på fläcken. Magontet hade lugnat ner sig en aning i alla fall så jag kunde klara av diverse undersökningar. Fick en brits att rullas runt på. Den var mitt hem förutom när jag frenetiskt gick runt, runt för att få det onda att gå över litelitelite grann. Så fort jag blev ivägrullad ur rummet jag fått tillfälligt på akuten blundade jag. Jag ville verkligen inte se något, om än bara en tom korridor med skyltar med läskiga ord som "Kirurg" och "Operationssal" på. Jag fick lämna ett blodprov. Det var inte lätt, men fan att det gick. Jag är stolt över mig själv. You heard me - jag är STOLT över mig själv.

Och ultraljud. Jag behöver inte skaffa barn för att veta hur det känns att göra ultraljud. Förvisso får jag inte uppleva det med ballong-mage, men jag tycker att en aj-mage räcker. Doktorn konstaterande efter mycket kletande (inga kopplingar, tack) att blindtarmen var rejält inflammerad. Fuck. Det betyder till 99,99 % säkerhet operation. Och jag var livrädd. De körde ner mig till rummet på akuten igen och nu var det dags för den stora prövningen - en droppslang in i armen. Eller, ja. Hela slangen skulle ju inte in, men en NÅL. Det var det jobbigaste någonsin. Och jag grät och grät.

Det braiga med att ha en öppning in i armen är att de kan spruta in hur mycket knark som helst utan att behöva sticka om igen och igen, vilket för mig innebar SMÄRTLINDRING och jag dåsade iväg på studs. Sweet, sweet heaven att äntligen få sova och slippa ha ont. Då var klockan nio på morgonen. Jag kom till akuten klockan tre och hade innan lyckats sova kanske två timmar som högst. Efter det var det bara att vänta i några timmar till (utan mat och dryck fastän jag var jättetörstig) på att ett rum skulle bli ledigt på The Avdelning. Vid tolv, ett kanske, rullade en trevlig farbror oss upp. "Bra. Då har pappa någon att prata lite med". Och så dåsa iväg igen. Det kom in en tjej och gick igenom hur operationen skulle gå till. Jag bad om lugnande. Hon var bra, bra på att förklara och försöka förstå. Och så bytte mamma och pappa av varandra och en syster kom och bad mig byta om för vi skulle åka ner till operationssalen. Det var dax.

Så var det ju det där med sjukhuskläder. De är verkligen vidriga. Det finns inget bättre ord på dem. För det första fick jag ett par på tok för stora kalsonger istället för trosor. Well, de var rätt sköna egentligen. Den första tiden. Och så strumporna som inte alls förstod att de skulle hålla sig uppe och vara lika långa och snygga. Och skjortan som bara var... tragisk. Uäh. Och så rullade de ner mig och jag fick en plastmössa på huvet. Jag minns inget av att bli nersövd. Antagligen var jag redan så trubbig av det smärtstillande jag fått. Jag vet att jag inte kände mig speciellt rädd. Jag skulle ju bara få sova och vakna och gå hem. Men jag kunde inte prata lugnt eller stadigt. Mina önskemål till syster som höll mig i handen försvann någonstans mellan tänderna. Och jag försvann.

Att vakna upp efter operationen var underhållande. I alla fall ett tag. Jag minns mig som rätt optimistisk. Jag fick prata med Pappa och Mirre på telefon och enligt dem lät jag som "någon som dragit runt plattan de senaste trettio åren". Från den här punkten är inte historien direkt berättarvänlig. Den är för äcklig. Den handlar bara om
spyor,
illamående,
magont,
långa nätter,
übersuperduperjättefett hår och
stick och
stick och
aj.

Det var dock väldigt fint när Albin, Ida, Mirre, Hanna, Mamma och Pappa var och hälsade på. Vad hade jag tagit mig till annars? De livade upp något så fruktansvärt. De blev så upprörda över att mitt rum var så tråkigt att Ida hängde upp ett knoprep hon fått på individuella valet (glömde jag att ta ner) och Hanna sin tågbiljett (glömde jag att ta ner). Plus att de hängde om en poster med massa gulliga delfiner på så att jag kunde se den. Innan satt den runt ett hörn så att den var helt osynlig. Jag fick massa fina blommor som jag faktiskt lyckats rädda med mig hem. Och sms jag tänker spara ett bra tag. Tack.

Och idag fick jag åka hem. En lättnad utan dess like. Jag lovar, hade det funnits ett bra ögonblick för tårar hade de kommit. Nu ska jag bara försöka äta och äta och få igång aptiten. Det är jobbigt, men det verkar funka. Åt faktiskt upp HELA min portion vid middagen, och även fast den var liten så var det antagligen mer än vad jag ätit de senaste tre dygnen tillsammans. Och jag fick duscha. Halle-halle-hallelujah! Jag börjar känna igen min spegelbild. Och jag får se That '70s Show igen. Och slippa vara instängd i ett litet rum. Och nu ska jag tamejfan bli frisk och gå på den där konserten!

109 timmar på Södersjukhuset.