Imagine - John Lennnon
Och jag kom till och med ihåg min egen fakenamnsdag - Anna.
Igårkväll var det 26 år sedan Mark Chapman mördade John Lennon. Jag kommer ihåg förra året då det var 25årsjubileum, fast utan jubileum. Då gick en massa dokumentärer om det på tv och nyheterna visade bilder från sörjande i New York. Adde och jag hade en sms-tyst-minut. Och jag minns den gången jag skulle cykla längs landsvägen till scouterna när jag var kanske tretton och hade kladdat ner hela texten till Imagine på armen, och att jag kollade på den medans jag susade nerför den där långa backen. Och när jag såg A Hard Days Night för första gången. Och när jag var fjorton, ledsen och förtvivlad och allt sånt - Let it Be, igen och igen.
Jag satt och skrev texterna till Imagine och Let it Be hela tiden under en period i mitt liv. ALLA block hade dem i minst en slarvig version i minst ett hörn. Jag älskade att något i dem lugnade ner mig. Något i dem är fortfarande genialt för mig, fast de är väldigt enkla. På vardagsrumsbordet ligger en minneskoncert till George Harrison och en samling John-grejer på DVD. Någon dag när jag är här hemma och inte gör ett skit ska jag nostalgia. Jag lyssnar ju inte alls på sån musik längre, men någonstans känns det som en oundvliklig del av mig. Usch. Jag är oundviklig.
Imagine there's no heaven
It's easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today
Imagine there's no countries
It isn't hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world wiil be one
Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will live as one
Igårkväll var det 26 år sedan Mark Chapman mördade John Lennon. Jag kommer ihåg förra året då det var 25årsjubileum, fast utan jubileum. Då gick en massa dokumentärer om det på tv och nyheterna visade bilder från sörjande i New York. Adde och jag hade en sms-tyst-minut. Och jag minns den gången jag skulle cykla längs landsvägen till scouterna när jag var kanske tretton och hade kladdat ner hela texten till Imagine på armen, och att jag kollade på den medans jag susade nerför den där långa backen. Och när jag såg A Hard Days Night för första gången. Och när jag var fjorton, ledsen och förtvivlad och allt sånt - Let it Be, igen och igen.
Jag satt och skrev texterna till Imagine och Let it Be hela tiden under en period i mitt liv. ALLA block hade dem i minst en slarvig version i minst ett hörn. Jag älskade att något i dem lugnade ner mig. Något i dem är fortfarande genialt för mig, fast de är väldigt enkla. På vardagsrumsbordet ligger en minneskoncert till George Harrison och en samling John-grejer på DVD. Någon dag när jag är här hemma och inte gör ett skit ska jag nostalgia. Jag lyssnar ju inte alls på sån musik längre, men någonstans känns det som en oundvliklig del av mig. Usch. Jag är oundviklig.
Imagine there's no heaven
It's easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today
Imagine there's no countries
It isn't hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world wiil be one
Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world
You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will live as one
Kommentarer
Postat av: Sanna
Men Toss, du är ju THE Beatles liksom. Det glöms ju aldrig bort att du hade den där Beatles-tröjan på dig första gången jag såg dig. I stan på rundvandring andra skoldagen.
Trackback