MEISGREECE

Och så hamnade huvudpersonen i vår berättelse på Södersjukhuset i 109 timmar. Nämnas bör att jag är livrädd för allt vad sjukhus heter och att jag har en ryslig fobi för sprutor, stick och blod. När jag var tolv gick jag i terapi för det på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Det var en milstolpe i mitt liv och jag lyckades med det de ville att jag skulle åstadkomma (att ta en spruta i min egna arm), men det tog dock dubbla den normala tiden. Och eftersom jag slutade sticka mig i armen blev det sämre och sämre med att hantera den rädslan. Så... tja. Sprutor. Jävla skit. Jag hatar dem.

Jag fick jätteont på kvällen, i torsdags. Ida var här och vi bakade pepper-cakes (jag lovar, man SÄGER så). Det var myspys, allt fint och sånt. Jag kunde fortfarande inte gå rakt och jag väntade på att magontet skulle gå över. Vi hann inte göra så många plåtar, kanske bara två, innan jag inte kunde stå upp längre och det gjorde FÖR ont.

Böneställning, sa Ida.
Jaha, så ber vi då åt fel håll.
Inte mot Mecka för det gör för ont att vända sig dit.
Tralala.
Borde det inte gå över snart?

Vi har en finurlig värmepåse hemma som säkert alla har. Fylld med vete, in i micron (har alla en micro hemma?) och så är det jättevarmt och gosigt. När allt superont väl hade lugnat ner sig låg jag och kippade efter luft i första bästa säng jag hittade och värmde mig på värmepåsen. La den på magen och jag somnade och vaknade och det gjorde ondare och jag hade knappt sovit något alls. Mamma ringde sjukvårdsupplysningen och - FAN - de rekommenderade oss att åka in till akuten på SöS. Yey! Jag var livrädd. Grät och grät.

När vi kom fram såg jag i alla fall en tydlig skylt till "Mottagning för Våldtagna Kvinnor". Jag blev lite glad. En sån borde VARJE sjukhus (vårdcentral!) i hela Sveriga ha. Katarina Wennstam skrev i sin bok "En äkta våldtäktsman" att det finns de porrskådisar (kvinnliga) som får bedövningssprutor innan de börjar filma för att klara av smärtan de får genomlida under inspelningen. VA!?

Det var rätt tomt på akuten - tack och lov. Hade det legat blodiga halvlik överallt hade jag dött på fläcken. Magontet hade lugnat ner sig en aning i alla fall så jag kunde klara av diverse undersökningar. Fick en brits att rullas runt på. Den var mitt hem förutom när jag frenetiskt gick runt, runt för att få det onda att gå över litelitelite grann. Så fort jag blev ivägrullad ur rummet jag fått tillfälligt på akuten blundade jag. Jag ville verkligen inte se något, om än bara en tom korridor med skyltar med läskiga ord som "Kirurg" och "Operationssal" på. Jag fick lämna ett blodprov. Det var inte lätt, men fan att det gick. Jag är stolt över mig själv. You heard me - jag är STOLT över mig själv.

Och ultraljud. Jag behöver inte skaffa barn för att veta hur det känns att göra ultraljud. Förvisso får jag inte uppleva det med ballong-mage, men jag tycker att en aj-mage räcker. Doktorn konstaterande efter mycket kletande (inga kopplingar, tack) att blindtarmen var rejält inflammerad. Fuck. Det betyder till 99,99 % säkerhet operation. Och jag var livrädd. De körde ner mig till rummet på akuten igen och nu var det dags för den stora prövningen - en droppslang in i armen. Eller, ja. Hela slangen skulle ju inte in, men en NÅL. Det var det jobbigaste någonsin. Och jag grät och grät.

Det braiga med att ha en öppning in i armen är att de kan spruta in hur mycket knark som helst utan att behöva sticka om igen och igen, vilket för mig innebar SMÄRTLINDRING och jag dåsade iväg på studs. Sweet, sweet heaven att äntligen få sova och slippa ha ont. Då var klockan nio på morgonen. Jag kom till akuten klockan tre och hade innan lyckats sova kanske två timmar som högst. Efter det var det bara att vänta i några timmar till (utan mat och dryck fastän jag var jättetörstig) på att ett rum skulle bli ledigt på The Avdelning. Vid tolv, ett kanske, rullade en trevlig farbror oss upp. "Bra. Då har pappa någon att prata lite med". Och så dåsa iväg igen. Det kom in en tjej och gick igenom hur operationen skulle gå till. Jag bad om lugnande. Hon var bra, bra på att förklara och försöka förstå. Och så bytte mamma och pappa av varandra och en syster kom och bad mig byta om för vi skulle åka ner till operationssalen. Det var dax.

Så var det ju det där med sjukhuskläder. De är verkligen vidriga. Det finns inget bättre ord på dem. För det första fick jag ett par på tok för stora kalsonger istället för trosor. Well, de var rätt sköna egentligen. Den första tiden. Och så strumporna som inte alls förstod att de skulle hålla sig uppe och vara lika långa och snygga. Och skjortan som bara var... tragisk. Uäh. Och så rullade de ner mig och jag fick en plastmössa på huvet. Jag minns inget av att bli nersövd. Antagligen var jag redan så trubbig av det smärtstillande jag fått. Jag vet att jag inte kände mig speciellt rädd. Jag skulle ju bara få sova och vakna och gå hem. Men jag kunde inte prata lugnt eller stadigt. Mina önskemål till syster som höll mig i handen försvann någonstans mellan tänderna. Och jag försvann.

Att vakna upp efter operationen var underhållande. I alla fall ett tag. Jag minns mig som rätt optimistisk. Jag fick prata med Pappa och Mirre på telefon och enligt dem lät jag som "någon som dragit runt plattan de senaste trettio åren". Från den här punkten är inte historien direkt berättarvänlig. Den är för äcklig. Den handlar bara om
spyor,
illamående,
magont,
långa nätter,
übersuperduperjättefett hår och
stick och
stick och
aj.

Det var dock väldigt fint när Albin, Ida, Mirre, Hanna, Mamma och Pappa var och hälsade på. Vad hade jag tagit mig till annars? De livade upp något så fruktansvärt. De blev så upprörda över att mitt rum var så tråkigt att Ida hängde upp ett knoprep hon fått på individuella valet (glömde jag att ta ner) och Hanna sin tågbiljett (glömde jag att ta ner). Plus att de hängde om en poster med massa gulliga delfiner på så att jag kunde se den. Innan satt den runt ett hörn så att den var helt osynlig. Jag fick massa fina blommor som jag faktiskt lyckats rädda med mig hem. Och sms jag tänker spara ett bra tag. Tack.

Och idag fick jag åka hem. En lättnad utan dess like. Jag lovar, hade det funnits ett bra ögonblick för tårar hade de kommit. Nu ska jag bara försöka äta och äta och få igång aptiten. Det är jobbigt, men det verkar funka. Åt faktiskt upp HELA min portion vid middagen, och även fast den var liten så var det antagligen mer än vad jag ätit de senaste tre dygnen tillsammans. Och jag fick duscha. Halle-halle-hallelujah! Jag börjar känna igen min spegelbild. Och jag får se That '70s Show igen. Och slippa vara instängd i ett litet rum. Och nu ska jag tamejfan bli frisk och gå på den där konserten!

109 timmar på Södersjukhuset.