MEISGREECE

Jag fixade den bästa lunchen som finns; makaroner med bacon och ärtor. Det var ingen hemma och jag satte på hög musik, skrek med helt superfalskt och la mig framför tv:n. Utbudet på program är inget vidare tidigt på eftermiddagen så jag letade fram en gammal inspelad film i hyllan; Hundtricket.
Why, God, why?!? Efter ungefär fem minuter insåg jag att den nästan var det jag behövde, en dålig svensk film med taskiga skådespelare som jag kunde ligga och klaga över för mig själv.

Jag kollade vidare, avbröt för att snacka med Tecla, mamma och någon som sökte pappa inför hans pampiga 50årsdag imorn. Sedan kom det maffiga, fabulosa slutet! Jag HATAR äckliga (i detta fall wannabe-) hollywoodslut där det gulligullas i slutet, allt blir bra och alla ställer sig upp och applåderar. Jag menar, WHAT?! Vart händer det? När händer det? Och hur mycket mer deprimerande kan det bli? Jag drog upp filten över ögonen för jag ville verkligen inte se det.

Varför, Varför, Varför försöker de övertyga svenska folket att kärleken finns, allt kommer bli bra och att livet är som en fin film? Och på ett mindre lyckat sätt också. What's the point? Livet har aldrig varit, är inte och kommer aldrig att bli så. Det känns förolämpande att de försöker säga att allt kommer bli bra på ett så lamt sätt, ett så orealistiskt sätt. Ändå... filmer ska vara orealistiska. I don't get it.

Tror du att jag är desperat nu?