MEISGREECE

Denna blogg ska handla om något så viktigt som gräsklippning. För jag klippte gräset här om dagen, för andra gången sen jag flyttade hit. Vi har två väldigt fina gräsmattor som ingen någonsin använder till att lägga sig på och njuta av solen och värmen. De bara finns där och är gröna och fina, för fina är de faktiskt. Den ena är rektangulär och den andra är halvmåneformad. Över den rektangulära går ett badmintonnät som ibland används av min syster när hon är uttråkad och lyckas få med mor eller far att spela lite. Varje gång man går med gräsklipparen fram och tillbaka måste man ducka under sagda badmintonnät. Det är verkligen jätteirriterande. Gå, surr, ducka, brum, gå, töm. Det växer buskar på den andra gräsmattan, och mitt i har mina kära föräldrar planterat en tvättsnurra, eller vad de nu kallas. En stålpåle i marken med tvättlinor upptill. De måste man trixa sig runt medans det säger brum brum. Tala om i-landsproblem!

Jag minns förr i tiden när pappa klippte gräset i Holmviksskogen. När det var den där gamla, runda gräsklipparen. Man drog den över gräset och det lät när bladen snurrade runt och slet av grässtråna. Den nya elektriska gräsklipparen låter bara brum brum, surr surr men är mycket enklare att dra. Faktum är att det där gräsklipparljudet är ett av mina starkaste barnsommarminnen. Solen stod lågt över kullen, det var ljumt i luften och vi sprang kring huset och skrattade med Sofie, jag och Mirre. Pappa gick fram och tillbaka med gräsklipparen bredvid oss. Det går inte att beskriva ljudet, men jag slår vad om att du har hört det. Kanske vet du till och med vad jag menar. Rasslande tror jag det var. Och sen fick man kratta upp det klippta gräset.