Though some may hold the rose some hold the rope
Det här blir min klagomur.
Jag vet inte om du har förlorat en vän någon gång. Kanske vet du ändå hur det känns. För länge sedan förstod jag inte att man kunde förlora vänner i verkligheten, naiv som jag var. Sen hände det, igen och igen. Långsamt och intensivt och distant och smärtsamt. Nu är igen och det gör ondare än någonsin.
Jag känner mig lurad, och är arg på mig själv för att jag känner så. Jag har redan känt mig lurad, relationsmässigt sett, en gång och det är snöpligt att det ska återkomma. Bara för att någon säger "Det här ska ingen och inget få förstöra" betyder tydligen inte det att det ska gälla för längre än de närmsta fem minutrarna. Om man säger det till en gråtande person samtidigt som man omfamnar den, borde det inte betyda mer då? Borde det inte betyda att man också vill försöka även när det går dåligt? Jag vill att det borde. Jag vill!
Det jobbiga är att inse, att inse att det nog är förbi. Det finns inget att göra. Jag vill skrika och vara arg. Jag vill ge uttryck för hur ont det gör så att han förstår vad det är han egentligen gör, för jag tror inte att han är medveten om det. Jag har försökt och försökt. Sett honom gråta och mantrat av hans förlåt och trott på bättring, att allt ska bli som det var. Nu vet jag att det var tomma tårar, att han förstod att om han grät skulle jag förlåta honom och sen skulle allt vara bra.
Vad gör man när man glider ifrån en vän, pratar om det, är överens när ni skiljs åt, och helvetet dränker en några månader senare då man inser att inget hänt? Jag gjorde vad jag kunde och nu är det som det är. Jag vet vem jag skyller på, vems fel detta är, vem som tog ifrån mig en av mina bästa vänner. Jag ser bilderna rulla förbi och tänker på alla våra underbara ögonblick, på alla skratt. Det har fråntagits mig.
Du,
Jag hatar dig
Men mitt hjärta blöder av längtan
Det vrider sig av saknad
Jag hatar att jag älskar dig
Jag vet inte om du har förlorat en vän någon gång. Kanske vet du ändå hur det känns. För länge sedan förstod jag inte att man kunde förlora vänner i verkligheten, naiv som jag var. Sen hände det, igen och igen. Långsamt och intensivt och distant och smärtsamt. Nu är igen och det gör ondare än någonsin.
Jag känner mig lurad, och är arg på mig själv för att jag känner så. Jag har redan känt mig lurad, relationsmässigt sett, en gång och det är snöpligt att det ska återkomma. Bara för att någon säger "Det här ska ingen och inget få förstöra" betyder tydligen inte det att det ska gälla för längre än de närmsta fem minutrarna. Om man säger det till en gråtande person samtidigt som man omfamnar den, borde det inte betyda mer då? Borde det inte betyda att man också vill försöka även när det går dåligt? Jag vill att det borde. Jag vill!
Det jobbiga är att inse, att inse att det nog är förbi. Det finns inget att göra. Jag vill skrika och vara arg. Jag vill ge uttryck för hur ont det gör så att han förstår vad det är han egentligen gör, för jag tror inte att han är medveten om det. Jag har försökt och försökt. Sett honom gråta och mantrat av hans förlåt och trott på bättring, att allt ska bli som det var. Nu vet jag att det var tomma tårar, att han förstod att om han grät skulle jag förlåta honom och sen skulle allt vara bra.
Vad gör man när man glider ifrån en vän, pratar om det, är överens när ni skiljs åt, och helvetet dränker en några månader senare då man inser att inget hänt? Jag gjorde vad jag kunde och nu är det som det är. Jag vet vem jag skyller på, vems fel detta är, vem som tog ifrån mig en av mina bästa vänner. Jag ser bilderna rulla förbi och tänker på alla våra underbara ögonblick, på alla skratt. Det har fråntagits mig.
Du,
Jag hatar dig
Men mitt hjärta blöder av längtan
Det vrider sig av saknad
Jag hatar att jag älskar dig
Blunda
Jag sitter och tittar på Placebos konsert Soulmates Never Die.
Jag lyssnar och hör att musiken är helt underbar. Jag tittar och ser att det är häftigt ljus och snygga bilder. Publiken dansar och sjunger och är i extas. Efter ett tag ser jag att på nästan varje bild av trummisen ser han ut att blunda. Han blundar medans han spelar.
Jag var ledsen och luften vägde på mina axlar.
Jag sprang och sprang. Tog tag i Tecla och drog med henne in i ett tält med hög musik. Trance, eller vad det kallas. Rytmer man kan röra sig till. Stänger ögonen och förlorar mig själv och håller hårt i hennes hand. Blundar, rör mig snabbt och tårarna kommer.
Jag älskar musik, för det ger allt till alla som vill ta emot det.
Jag lyssnar och hör att musiken är helt underbar. Jag tittar och ser att det är häftigt ljus och snygga bilder. Publiken dansar och sjunger och är i extas. Efter ett tag ser jag att på nästan varje bild av trummisen ser han ut att blunda. Han blundar medans han spelar.
Jag var ledsen och luften vägde på mina axlar.
Jag sprang och sprang. Tog tag i Tecla och drog med henne in i ett tält med hög musik. Trance, eller vad det kallas. Rytmer man kan röra sig till. Stänger ögonen och förlorar mig själv och håller hårt i hennes hand. Blundar, rör mig snabbt och tårarna kommer.
Jag älskar musik, för det ger allt till alla som vill ta emot det.