MEISGREECE

Så glad kan man se ut när man vet att man ska få sova i sin varma, torra, mjuka säng efter en vecka i tält (fastän man har Elvis-frisyr)

Jag har kommit hem från ännu ett läger, till synes i heltskick. Alla armar är på plats och jag känner mig inte mer trasig än jag gjorde innan. På så sätt var det väldigt lyckat: Jag slapp vara den som fick yxan i benet.

Sista kvällen blev en dos av något jag sällan upplever: desperation. Inte sån desperation som när man råpluggar sista kvällen före ett prov, ens kille gör slut eller när man måste måste måste ha pengar. Nej, det var den typen desperationen som uppkommer av naturliga behov (utrymme för feltolkning, men NEJ), såsom sömn. Alltså, sista kvällen var det ett s k lägerbål. Man sitter och sjunger välkända och småmysiga låtar/visor/melodier/bitar i en stor grupp och har det allmänt mysigt. Detta var dock totalt misslyckat, men drägligt tills jag kände första droppen på handryggen. Och en i nacken.

Jag har tidigare i denna blogg (eller var det den förra?) uttryckt min kärlek till regn, men jag måste nu ändra det uttalandet till att jag älskar regn vid de tillfällen där jag sen har tillgång till ett hus, en lägenhet, whatever. Någonstans där man kan stänga ute regnet när man känner för det. Det hade jag inte, utan endast ett runt, vitt tält som jag delade med åtta andra personer.

Det började ösregna i benämningen spöregna. Kraftigt regn, härligt regn som jag gärna hoppat omkring i om jag bara hade haft möjligheten att torka ordentligt efteråt. Jag flydde in under ett tak tills det kraftigaste gått över och det inte hamrade lika mycket. Sedan sprang jag bort till cafét och hittade vänner som jag sällskapade med bort till lägret. Väl där insåg jag att jag borde kolla min sovplats eftersom jag sov på ytterkanten i mitt tält (aldrig aldrig aldrig mer, fast det var lite skönt att kunna känna sig ifred till någon mån). Jag sprang dit och satte ner handen på mitt liggunderlag. "Plask" sa det tillbaka till mig. Tack du underbara värld! Mitt liggunderlag närapå flöt i en vattenpöl på tältgolvet. Lyckligtvis och otroligt nog var sovsäcken torr (hur fan hade det gått till?). Vart skulle jag sova? Allt allt ALLT var blött. Jag funderade ett tag och mina kära vänner kollade på mig som fån och brydde sig lagom lite om att jag inte hade en clear spot att sova på.

Jag rinde Ida som sov på en tjock, bred luftmadrass i ett tält med innertält. Det är grymmaste lyxen på ett läger och relativt sällsynt. I nuläget är det obegripligt för mig eftersom, ja, uppenbarligen rinner det inte in något vatten i dem! Hon lovade mig att få sova brevid henne och så var saken fixad. Ja, några minuters panik var det. Desperation.

När jag läser igenom texten här låter det löjligt. Som om jag beskrivit jordens största trauma när det egentligen är en skitsak. Då har jag i alla fall övat mig i överdrivningsteknik. Jag kan i alla fall få tillägga att när jag tittade in i packtältet på morgonen (vi sov i ett tält och hade packningen i ett annat) så var det en stor vattenpöl med minst 5 cm djupt vatten mitt på golvet. INUTI tältet. Det ska bara inte vara så. Well, sagan slutade lyckligt.

Yes.